Aftonbladet – 4 oktober 1873, sida 3

skicklighet att begagna knifven eller revolsven framkallat, hade äfven varit orsaken ill att Barnes vid uppförandet af sin bostad hade villiga händer till sin disposition. Han hade på det sättet fått sig ettlogghus, det enda på många mils afstånd. En afton sutto Barnes och trenne andra af de vildaste grannarne tillsammans i den förres boning och spelade kort, någonting som var ett vanligt tidsfördrif öfver allt i mindistrikten under de mörka qvällarna. Spelet försigjek på en uppoch nedvänd tunna och såsom stolar begagnades korta trädstubbar. Öfver dessa !rfliga apparater och öfver de spelande, med de oc mbärliga LIE revolvrarna i skinnbältena, Pre råge 1 lampa ett dåsigt och obestämdt .. en Find man ingick nu här på en lång beskru. Ing öfver Tom Barnes förflutna lif, men som len icke berör hvad jag här egentligen afser att framhålla, hoppar jag öfver densamma, ehuru gumman påstod att den var högst nödvändig att känna. Som sagdt, de fyra männen sutto som bäst upptagna med spelet, satsningen skedde med så eller så många nypor guldsand och, hvilket lär varit besynnerligt nog på den tiden, de hade icke, ehuru de spelat en god stund, begagnat hvarken revolver eller knif i stället för ferande trumf. Plötsligt väcktes deras upp märksamhet af ett knackande på dörren. Det var ovanligt på den tiden i dessa trak ter, att så sena besök aflades i någon god fsigt, och våra spelare sprungo derför upp pk, benen med sina revolvrar färdiga. Huru stor blef emellestid icke deras häpnad, då på Barnes barska Come in ett blekt, vackert fruntimmer, klädt i svart helt och hållet, inträdde och med darrande röst frågade om vägen till en ett godt stycke derifrån belägen guldvaskningsplats. Barnes och de andra sökte göra tydligt huru omöjligt det var för henne att fortsätta sin vandring i den mörka natten på en väg, som till och med om dagen var besvärlig för de härdade minarne med deras bråddade skodon. Qvinnan började nu gråta bittert, och efter hvad min värdinnas man berättat för sin äkta hälft, ty han hade varit en af de spe lande, hade denna syn så rört de sträfva guldgräfvarne, att man på deras brunstekta kinder äfven fick se en eller annan förrädisk perla, som bar vitne om det djupa deltagande de kände. De voro i en alltannat än behaglig situation. De voro stärka och härdade, kunde kommendera hela trakten, mer voro maktlösa i att hbjelpa en svag qvinna, oaktadt hvar och en af dem gerna skulle burit henne till hennes bestämmelse ort, om icke den mörka natten gjort nbågot sådant omöjligt. Qvinnan fortfor emellertid att gråta bittert och i de halfqväfda snyftningarna låg någonting så sönderslitande, att våra guldgräfvare gerna skulle tagit sina hjertan ur bröstet, om. de dermed kunnat göra den okända qvinnan någon glädje... Barnes stod icke heller ut längre, utan närmade sig nästan blygt och sade med en darrande röst, som han, ehuru förgäfves, sökte göra sträf, ehuru det icke lyekades, att han, hända hvad det ville, stälde sin person till hennes disposition, och hvad än hon ville hatva nträttadt å den aflägsna plats hon hade för atsigt att nå, så skulle han åtaga sig det, gälde det äfven hans lif. (Ser ni, min herre, inföll här mrs Davis, med en vacker pietet förl: sin aflidne man; min man hade lika gerna li gjort det, men det var ingen gom vägade gå Barnes i förväg. Jag tog här tillfället i akt förklara gumman, att en qvinna som hon helt naturligt icke kunde hafva gjort något val af make, som icke motsvarat hvarje förväntan, hvilken artighet gumman besvarade med att säga, att jag vore en very agreable young man, indeed, åttöljdt af ett vänligt stötande mot mitt toddyglas.) Den unga qvinnan såg upp med de tårfylda ögonen och då hon i Barnes ögon läste, att hans hjerta låg på hans tunga, tackade hon honom varmt och berättade nu, stundom afbruten af häftiga snyftningar, huraledes hon kommit dit. Hon var nemligen gift, och hon och hennes man hade, endast ett kort år gifta, lefvat i största endrägt och lycka i Nebraska, intill dess för någon tid sedan en oenighet uppstått dem emellan, som slutade med att han efter ett häftigt uppträde lemnade henne, hvilket hon dock uteslutande tillskref sin egen häftighet och ovilja att taga skäl i den fråga som framkallat tvisten. Nu hade hon kommit efter för att söka upp sin man, som hon varmt älskade och trodde skulle vara att finna å den omnämnda guldvaskningsplatsen, beåja honom om förlåtelse och skydd och. hjelp, ty — här svek henne nästan rösten — hon skalle blifva mor. Om åskan slagit ned och splittrat logghuset, fortfor mrs Davis med af rörelse darrande röst, så skulle detta icke bekommit de djerfva guldgräfvarne det ringaste, men att i så godt som en ödemark hafva ansvaret om en qvinna, under så delikata omständigheter, det var i sanning något så nytt, något så ovanligt, att de behöfde någon tid att sansa sig. Min fru, började slutligen Barnes med en rörelse som han icke kuade kufva,, jag är en rå, grof man, som fört ett oregerligt och vildt lif, men om eh god gerning kan afplana något af mina skulder, så skall Rn icke blifva ogjord. Alla känna och frukta mig här och skola derföre bistå mig och om er man också låge gömd i ett af de djupaste grufschakten, skall jag bafva ho: nom och föra honom. till er. Den unga qvinnan tackade under djup rörelse, och sedan hon beskrifvit mannens utseende för Barnes, samt omnärnt att han förut alltid bar om halsen en medaljong med hennes porträtt uti samt. uttryckt sin förmodan att han ännu bar detta minne:at henne, försvann Barnes i den mörka natten, sedan han gifvit nödiga order åt sina Vän: ner. Dessa order blefvo: snabbt utförda; ved böggs upp och lades upp i .spiseln, filtar och kuddar hemtades frän de närmaste tälten och älla gåfvo dem gerna, då de fingo veta hvarom fråga var, matvaror inburos för flere dagar och en af guldgräfvarne skickades genast på en af de snabbaste hästar som kunde anskaffas till ett 15 milaflägset ställe, der man visste att en gammal qvinna fanns, för att hemta henne tiil hjelp för den blifvande modren. Dessutom hew tades äfven en guldgräfvare, som studerat I medicin hemma, innan han kom öfver till guldlandet. Barnes trenne vännerinsvepte sig derefter i sina filtar och lade sig utan för logghuset för att vakta. Dagen derpå ankom den efterskickade qvinnan och infördes genast. Guldet lem nades nu åsido, ingen hade ro att. gräfva alla tänkte på den unga qvinnan och i ty sta grupper såg man de skäggiga männer smyga kring logghuset. .Läkaren sat utanför dörren, färdig att biträda när så skulle behöfvas. Så förflöt dagen och st kom aftonen. Det fanns några som då på Istodo, attvde hörde klagande ljud inne -llogghuset, men ingen vågade gå in och lä karen var också derinne och sålunda kund de icke höra sig före hos honom, Värde: på stöllets enda whiskey-krog förklarade, at ingen finge en drovpe förrän de fått ljus