Aftonbladet – 1 oktober 1873, sida 2

STOCKHOLM den 1 Okt. Kyrkomötet egnade i går en ganska långvarig, behandliag å frågan angående en anhällan hos K. M:t om föreskiift för öfver intsndentsembetet att hädanefter å kyrkoritningar städse på lämpligt sätt utmärka en passande och framstående plats åt — dopfunten, samt att, der iagen äldre dopfunt finnes tjenlig att använda, för ny sädao jemväl meddela ritning. Öfverläggnirgen rörande detta visserligen obetydliga men för vär högkyrkliga prelaturs tendenser rätt be taeknande förslag, saknade icke sina märkliga drag. Emot förslaget uppträdde hrr Lindgren, P. Olsson och grefve Mörner, samt i vies män äfven hr Kolmodia. Från denna sida anmärktes, dels att frågan vore alltför obetydlig att dermed besvära K. M:t, då framställvingen eadast vore om de få kyrkor som nybygdes, under det den lemnade det stora flertalet gamla kyrkor oberörd. dels att förslaget innefattade ett försök attäterupplifva en utdöd sed, nemligen den att verkställa dopet i kyrkan, medan det likvä!, såsom hv Lindgren uttryckte sig, ej vore värdt att försöka väcka upp de döda. Tillika aumärktes, att dopfunten, sådan den vanligen vore beskaffad, vore för sitt ändamål olämplig och dess återicflyttande i kyrkorna, från hvilka den nu nästan helt och hållet försvunnit, derför så mycket mindre på sin plats. Motionären sjelt jemte hrr (biskop) Hultman, Warholm, Liedholm, frih. Hierta, Aunerstedt och Sondna försvarade äter försla get, under framhållande af kyrkolagens föreskrift att dopet, när ärstid och omständigbeter det medgifva, bör ske i kyrkan, och att dopfuntens befintlighet i kyrkan såsom en nödig del af dess inredning följaktligen borde vara en oomtvistelig sak. Hr Annerstedt kunde visserligen icke bestrida att dopfuntens vanliga form var olämplig, enär den härrörde från bruket att neddoppa barnet i vattnet, hvilket icke af vår kyrka begagnar des, men den kunde dock ganska väl anvä das. Man sätter helt enkelt en skäl med vatten i dopfanten. Hr biskopen ville visserligen icke påstå, att dopfanten i och för sig hade någon betydelse för dopet; men vi vora lekamliga väsenden, som behöfva symboler för att väcka vår uoppmärksamhet. Detta argument, med hvilket man synes os3 beqvämligen kunna försvara hvilken som helst af äfven den katolska kyrkans symboler, gaf grefve Mörner anledning an märka, det han önskade att ej den dag mätte komma, då kyrkans lif beror på symboler. Man borde, synes det oss, också kunna bysa den föreställningen, att ett upplyst och i sann mening protestantiskt presterskap. skulle snarare hafva sig angeläget att ur folkets medvetande utrota frän den katolska tiden qvarlefvaude vidskepliga föreställningar, än att genom uppställandet af symbo ler, för hvilka man påkallar en vördnad. som så lätt slår öfver till ect slags dyrkan. gifva densamma näring. Men kyrkomötets majoritet, som med 36 röster mos 13 antog förslaget till den underdåniga skrifvelsen syntes vara af en annan tanke.