Aftonbladet – 1 oktober 1873, sida 2

torn, under det han långsamt vandrade fram och åter i rummet; det var att gå tillväga alideles emot ordning och bruk. Hå, bevara mig! — vid midnatt — vid bloss! — Stackars Norlaw! Jag vill ändå inte säga ait jag klandrar dem; — jag mäste erkänna, att det fågvar mig att han hvilar i sin graf. Bevara mig! Hvem kunde trott sådant? — utan att fråga någon om råd, utan att tala ett ord vid mig — de gossarne! Jag gissar, Ketty, att om de alla hyila sig, så blir det så godt att vi gå bem igen om inte Mar get tror att mrs Livingstone önskar behålla dig qvar för hela degen. Nej, pappa, hon föredrog visst avt vara ensam; så skulle äfven jag göra om jag vore hon, sade Ketty hastigt. Åb, miss Ketty, så likt er! — och så förständigt teladt af den som är så ung som nil!, utbraet Mårget med synbar bepn dran; men kyrkherrn kan väl inte gå. förrän han har sett unga Norlaw. Hvem? frågade doktorn förvänad. Min unga husbonde, han som nu har ärft Norlaws gods och namn, svarade Mar get med en tvär nigning ock en min som sade — jag försvarar hans anspråk till get ytterstar, Den gode preston skakade på hufvudet. Stackars yngling! sade han, pågot bättre än ett sådant arf önskar jag honom. Emellertid vill jag gerna träffa Huntley; är ni viss på att had är uppe och kan emottaga ett besök, så säg honom att jag är här Jak vill säga honom, kvem som är bärs. sade Marget g.ktå för sig sjelf, under de; bon gick; atackars barnet mitt! : Jag gal gerna mitt lillänger om jag fick upplefvå den dag då jag såg dem stå framför pre sten tillsammans, Omöjligare saker än så