Aftonbladet – 29 september 1873, sida 3

med små hvirflar och skum och det forårades både armstyrka och skicklighet för att färja båten öfver. De mörka träden, glittrande af stora regndroppar, vattnets brus och sqalp emot båten, blossens återsken emot jen upprörda floden, mot hvars kraft de hade att kämpa, allt förenade sig till ett skädespel som ej så lätt åter kunde glömmas. Båten måste ännu en gång återvända för att öfverföra alla öfriga deltagare, och så gatte sig den lilla processionen åter i gång i den mörka natten på sin väg will grafven. Det blef nu efter hand lugnt och månen tittade likeom förskrämd ned mellan mol nen då de kommo fram. till det vördnadsvärda Dryburgh med dess gamla, ännu ganska skönjbara klosterträdgårdar. Det bleka månljuset föll in genom ruinerna, stilla, tyst och färglöst zom döden sjelf. Den öppna grafven stod färdig, sådan den hade blifvit tillredd föregående morgon, i ett af de små sidokapellen, nu öfervexta med murgröna och gräs, men ännu tydligt skönjbara jemte den egentliga, stora klosterruinen. Här samlades de mörka gestalterna, belysta af flammande bloss för att under högtidlig och djup tystnad nedsänka kistan. Ovädret var nu förbi; åskmolnen rullade hän mot norr, himlen klarnade och månen lyste med en renare glans. Högt mot luften, framstod det sköna, götiska fönstret inom sin ram af murgröna samt pelare och stycken af murar, från hvilkas öfra kant träd höjde sig, och inom djupa skuggor låg den del af den gamla, heliga byggnaden, som ännu är täckt och kan begagnpas. Vinden susade ibland träden och skakade ned stora iskalla regndroppar i ansigtet på de närvarande; en och annan af dem började fattas af en-vidskoplig rädsla; allt var så tyst, så mystiskt och mörkt, och det enda ljud, som förnams, var de dämpade