Aftonbladet – 27 september 1873, sida 2

snön De förklaringar, grefven af Chambord afvifvit till den af med!emmar af högern och högra centern inom franska nationalförsamlingen till:ihonom afsända deputationen, anses, såsom vi i går omnämnde, vara af den be skaffenhet, att de möjliggöra en förening mellan de monarkiska partierna. Till och med en delaf borapartisterne skall ha an: slatit sig till den monarkiska koalitiocen. De liberale hoppas dock, på goda skäl, att denna enighet mellan republikens fiender är mera skenbar än verklig, emedan bakom henne dölja sig oförenliga motsatser, hviika måste upplösa koalitionen vid första försök att genomföra en) restauration. Samma uppfattning uttalas af den liberala Wientidningen Tagespresse i en artikel af den 23 dennes, i hvilken hon föker visa, att legitimisterne, oaktadt sin skenbara framgång för ögonblicket, i sjelfva verket Sjunga på sista versen. Artikeln lyder sålunda: En Paristidning, som redan står med ena foten i orleanisternes läger och som för närvarande bygger hela sin existens på de millioner Ludvig Filips afkomlingar afpressat landet, bekräftar nu mera hvad vi för några veckor sedan berättat om det ömkliga narrspel, som kallas fusionen, Hufyudaktörerne i denna fars, de orleanske prinsarne, räknade på att grefven af Chambord skulle abdikera och att huset Bourbon skulle afstå från sina anspråk till förmån för huset Orleans, som nu skulle erhålla legitimitetens sista smörjelse. Detta var för dem en sak, som förstoås af sig sjelf. De bygde på åtskilliga förespeg lingar och bakom kulisserna uppsnappade spekulationer och trod de, att Henrik V, sedan han erhållit en art vinge i grefven af Paris, skulle sätta sin Erona på dennes hufvud och sålunda und vika konflikten -mellan sina grundsatser och de kraf, som följa af Frankrikes nuvarande ställning. Grefven af Paris, som dock skulle kunnåt gifva legitimismen en stöt, förstod redan att dagtinga med partierna. Princip löshet ligger i blodet hos orleanerne. För att bibehålla sig på tronen skulle hun kunna dagtinga med jesuiter, imperialister och alla möjliga partier, skulle kunna på en gång vara svart, hvit, trefärgad och röd och ge nomgå alla -Proteyvs förvandlingar. Derföre sågo orleanerne kronan på mycket närmare håll än den stora allmänheten, hvilken icke var nog djupt invigd i komedien och trodde på äktheten af den yttre dekorationen. De bygga klippfast på grefvens at Chambord karaktersfasthet och sin egen karakterslös het, på Carl X:s sonsons likgiltighet för purpurns glans och sin egen lystnad efter spiran. Eädast detta hopp gör den skyndsamhet begriplig, med hvilken orleanerne verkstälde sitt knäfall; men den belöning, de hoppades, Iäter vänta på sig och skall san nolikt ännu en temligen lång tid blifva fö remål för en otilifredsstäld längtan. Gref ven af Chambord mottog med öppna armar de ångerfulle Tartufferne; men till deras för skräckelse vidtog han inga åtgärder för at öfverlemna åt dem sin provisoriska tron, uta förblef heltlugnt sittande på densamma och finner sig sedan dess mycket väl i sin rol af chef för hela konungahuset. Man skulle nu ha trott, att orleanerne, sedan den cyni ska spekulationen misslyckats, måste häll: god min. Man betraktar i regeln sö ömk ligt misslyckade planer såsom une chost non avenue och förbigår dem med det sin neslugn, som är en frukt af lång öfning listiga stämplingar. Men orleanerne, äro da nade af helt annat stoff än de menniskor som ännu hålla fast vid den fron, att mai icke bör skryta med sin skam elleratt dett: åtminstone icke är mycket hederligt. Fast mera ha de panna till att vilja drifva gref ven af Chambord till abdikation och tillrop: honom genom Soir ett: aflägsna dig! Ty de kan väl icke ha någon annan mening än er helt oförskämd uppfordran till konungen när denna numera halforleanistiska tidnin; meddelar, att grefven at Chambord, sedal han fått sin rätt erkänd och blifvit prokla merad såsom konung, skulle abdikera til förmån för grefven af Paris. Men Henril V är icke den man, som skulle vilja tjen: till fotapall för Ludvig Filips trolösa af. komma för att uppklifva på tronen. Hai genomskådade genast afsigten hos dess: furstlige pilgrimer i Frohsdorf, hvilk: blifvit gripne at en så ifrig dyrkan af ban person och hans rätt, och dermed var de förbi med deras förhoppning om att kunn: undanskjuta konungen och sätta sig sjelfv ihans ställe. Den påtryckning, som crlea nerne utöfva på honom gengm fabeln on hans afsigt att nedlägga en spira. som ha ännu icke bär, skall säkerligen ändock ick kunna befordra dens syftemål. Den skal blott lemna ett nytt bevis på Bourbonsk I husets enhet. å I Så komiskt och tillika motbjudande dett lintrigspel och så ömkligt denna abdikations Ifråga än äro på en tid, då sjelfva trone icke är något annat än ett hjernspöke ho några ideologer och djerfve äfventyrare, B har dock detta intermezzo äfven en allvar sammare sida, Det är evt: lärorikt bidra;