Aftonbladet – 25 september 1873, sida 3

dröjde liksom hade hon något mera att säga hvad hon ville säga frambröt slutligen frår hennea läppar med nästan lidelsefull hätf tighet: Mina barn, tagen eder tillvara, att ni inte i edert innersta hjerta tänken pågot klander, utbrast hon, och sedan hon sagt dessa ord skyndade hon bort, liksom hade hon fruktat för att fullborda meningen. Sönerna stodo tysta qvar vid bordet, hvar och en med ökad smärta, ty klander kunde tänkas och talas om den bortgångne, det visste äfven hon, midt under sin sorg, HWådig frun har bjndjt eder god natt, sade Marget, som sakta hade kommit in; ingen qvällsvard ha pi ätit, ingen middag heller; hur tro ni er kunna lefva och behålla helsan, stora, starka gossar, som ni äro, i fall ni så fortfara? Ni vilja då att mitt hjerta skall brista sönder af sorg öftver eder? Om ni, Huntley Livingstone, ej äter en tit bröd, här tror ni er Eynna stå öfver morgondagen ? Jag önskar att den vore förbil utbrast Hunrtley ännu en gång. Så gör jag med. Dh jag ser dagens blida ljus utestängdt och gardinerna nere för allb fönster, sk sylder det i mitt bjertav, sade Marget; soigen är lättare att bära, då man bar arbete för händer. Men jag kom inte in för att prata; jag kom för att bedja eger såsom gola mv ingar, det nj ock äro, nu gå till hvila, Ni skola nog somna; det är ungdomens välsignelse att ega en god sömn. Nådig frun, det törs jag säga, lär väl inte få en blund Sina Ögon och inte ag heller för resten. Skulle e vår mar vilja ha dig inne hos ig, Mörgett eade Hun ey; jag kan inte då ätt veta henne vara så ensam i sin Sorg: Någon börde ha kommit hit för att