Aftonbladet – 23 september 1873, sida 3

SCH LWWKYV fULVaLTLU YLN Uv alllluvivivn uv Ihade, under det att de öfriga fem begåfvo lsig å väg med några små kälkar, som ryssarne hade lemnat qvar och på hvilka de lastade hvad de hade af kläder och bohag. :I Båten lemnade de qvar vid huset. Det var fortfarande meningen att försöka komma till I Waigatöarne, och ehuru utsigterna dertill icke voro mycket ljusa, återstod dock för dem ingenting annat, då de icke sågo någon möjlighet att kunna längre uppehålla lifvet Ji huset. Kort efter sedan de bade lemnat huset, råkade de likväl att skiljas från hvarandra, i det att Ole Andreas Olsen och Hen rik Nilsen i snöyran kommo från de öfriga fem, Dessa sistnämnda kommo nu öfverens lom att draga lott, om de skulle återvända till huset eller fortsätta vägen mot söder, och då lotten utföll för det senare, beslöto Ide sig dertill. Deras ställning var högst förtviflad. När de lemnade huset, hade de ungefär 2e mark renkött och litet späck hvardera. Vädret I var förfärligt, illa voro de klädda och utan l vatten. Det blef följaktligen mycket små I dagsresor, de kunde göra, och, hvilket icke T var minst betänkligt, sinnestämningen bland dem var ytterst modfäld. Men de hade intet val. Om nätterna gräfde de ned sig i snön, och medan de öfriga sofvo, höll en Iman ständigt vakt, för att hindra att de andra öfversnöades eller att snön yrde öfver dem, så att de qväfdes, samt för att hålla björnen på afstånd. Emellertid höllo alla ut till den sjette natten. Då dog Amandug Hansen. De öfriga måste naturligtvis lemna honom i snön och fortsätta resan, så godt Jde kunde, men hade småningom blifvit så kraftlösa och utsvultna, att de äfven måste lemna kälkarne och det mesta af hvad de Ihade med sig, efter att antagligen ha tillryggalagt omkring 14 mil, för det megta längs kusten. Den 7:de eller 8:de dagen Jfingo de se litet uppstapladt bränsle samt Ispär efter en kälke i snön. Genom att följa detta spår ungefär 1!(2 mil, träffade )de på ett litet hus, hvilket de funno bebodt af samojeder, som genast togo vänligt emot I dem och förplägade dem på bästa sätt. I synnerhet visade de sig omsorgsfulla mot Nils Andreas Foxen, som hade frusit af sig flere tår och var mycket medtagen. ) Dessa samojeder, som bestodo af 3 män 3 qvinnor och en gosse, och hvilkas namn voro: Foma Wassiliwitsch, Maxim, Mikail, Edrofina, Paraskowja, Maria och Mikail, talade ryska och hade tagit sitt vintertillhåll på Novaja Semlja på ett ställe, scm kallades Gausinonos vid södra ändan af Gåslandet för att skjuta skälar och hvalrossar, hvilka de ämnade sälja i Petschora. De hade med sig en stor barkass förutom några små. samojedbåtar och voro jemförelsevis väl försedda med renkött, mjöl, t, socker m. m. Deras bössor voro gamla flintläsbössor, men de sköto säkert. Hos dessa menniskor stannade de 4 skeppsbrutne hela vintern och hade det temligen godt. När vädret tillät det, voro de samojederne behjelplige med att fånga skälar, och i oväder förårefvo de tiden så godt de kunde, hvaremot samojederne Idå gerna sysselsatte sig med att spela kort eller dam. Nils Andreas Foxen låg till följd af frostskada nästan hela tiden. För att undgå skörbjugg togo samojederne oupphörligt motion och åto renköttet dels kokadt, dels rått samt drucko blodet. De boåde i huset till fram i Mars, då de at brist på bränsle måste hugga sönder det dertill, och flyttade nu in i ett tält af renskinn, hvari de derefter vistades. De voro knappt kristna, ehuru de kände Kristi namn, men de tyckas ha haft högst besynnerliga begrepp om honom, När de sågo skälen, men icke träffade honom med sina szott, sköto de mot solen, emedan de trodde, att Kristus var vredgad på dem, De lefde väl i ett slags äktenskap, men om mannen blef ovän med hustrun eller ledsnade på henne, kunde han taga en annan. Ur hade de icke, men hade dock någorlunda väl reda på tiden med hjelp af stjernorna och solen; i stället för almanacka begagnade de ett trästyeke, hvari de för hvarje dag skuro ett hak, Ehuru de emellanåt trätte och hotade hvarandra, voro de dock i det hela fredliga och hela tiden foglige, samt visade mycken godhet mot de 4 skeppsbrutne, hvilka de försågo med varma skinnkläder och hela tiden med efter omständigheterva riklig föda, så att de icke ledo någon nöd. De lofvade också att försöka uppleta och begrafva liket af Amandus Hansen, hvilket det dock icke lyckades dem att finna trots stora ansträngningar, emedan snön var för djup och man icke noggrannt kunde återfinna stället. Ole Andreas Olsen och Henrik Nilsen hade, då de skildes från de öfriga i snöyran, som man torde minnas, hvardera ep half mark kött och sina gevär, men i.genting vidare. Någon fångstlyckades et dem icke att göra, och ehuru de icke voro mycket långt från huset, behöfde de dock 3!e dygn, innan det lyckades dem att komma tälvaka till det. Emellertid hade äfven jdessa båda blifvit skilda åt. Henrik fann först huset, tände upp eld, stekte och åt några stycken räfkött, som lågo qvar. Ole Andreas Olsen, som i förtviflan hade druckit en mängd sjövatten, var så kraftlös, att dä han fram på natten kom till båten, som låg på strandbrädden, kunde han icke gå längre. Han hade uppehållit lifvet med att äta snö och förtära stora stycken 37 sin pesk, som var tillverkad af hudarr,e af de renar, som de förr hade skjutit. fter att ha legat en stund i båten, kröp han upp till huset, der han fann Heprik sofvande vid elden, som ännu icke hade alldeles slocknat ut. Han åt nu bvad som fanns qvar af räfven, och smälte litet snö i en kagge, som låg i båten, och hvilken han höll öfver eldan. Följande dag började båda att göra i ordning åt sig för att taga varaktigt till. håll i huset. Men här fanns ingenting, hvarken lifsmedel, husgeråd eller arara såker, På den första tiden lyckadeg det dem icke heller att göra någon fångst, och de uppehöllo lifvet i öfver 14 dagar med att koka och gnaga köttet af några ben efter renar, skälar och björnar, som de funno genom att gräfva i snön, och hvilka lågo avar efter yssarne från de föregående ären, Slutligen kort före jul lyckadeg det dem att fälla en rer. På stirykstickorna var det emellertid nu slut. Men det lyckades dem att få eld medelst krutet och gevären samt litet gammalt tågvirke, som åe fanno efter ryssarne och hvilket de plockade sönder och torkade. Det ena rysshuset ejler boden refvo de ned och anvärde till bränsle. Yxa eller såg hade de scke, men de fingo sönder bränslet med bjelp af ett stycke jern, som de togo 24 kölen på båten, och hvaraf de med några stenar förfärdigade ett slags knif. Af nögra spikar, som de togo ut ur båten, tillverkade -de likaledes medelst stenar nålar; senor af renar begagnade de till tråd, och af hudarne sydde de sig kläder. De vistades i huset till in i April och sköto under denna tid 11 renar och en björn, så att de egentligen icke ledo någon hunger, men i midten af April hade de endast krut qvar till 3 skott, och de insågo nu omöjligheten att lifnära sig längre på detta ställe, hvarför de beslöto begifva sig söder ut för att om möjligt uppnå Waimatöarna MIÖSla ekfun afan I ff om aa, om