Aftonbladet – 20 september 1873, sida 2

å båda sidor tala om skrifttrohet, om tro het emot Guds ord, som är mera än de menskliga bekännelzeordet? Tungomålet i detta afseende är, såsom oss synes, hvar ken bibliskt eller lutherakt. Den ständ: punkt, på hvilket det nya katekesförslaget befinner sig, är, yttrar prof. M., det ab. strakta formelväsendets, der vissa kyrkligt ackrediterade tekniska uttryck eller stående formler och talesätt, efter råd och lägenhet vidare utförde och utvecklade eller invecklade, under namn af den rena läran utgöra den medelpunkt, omkring hvilken innehål. let hvälfver sig, nästan såsom detta endast vore till för det ändamålet att stödja och nppehålla dem,. Detta renläriga sätt att gå till väga kän liknas vid ett byggnads: arbete, som så mycket har att göra och syssla med uppförandet af de ställningar, som anses nödvändiga för byggandet, att både det egentliga byggandet derför måste stå tillbaka och sjelfva byggnadsplanen i de vigtigaste delar rättas efter byggnads folkets beqvämlighet, — När komiterade förklara, att de naturligtvis icke hafva kunnat göra något afseende på nägra få enskilda personers yrkanden, att vissa de lar af vår bekännelse skulle ändras eller ur förslaget uteslutas, genmäler prof. M., att så skulle icke Luther hafva uttryckt sig. Här om någonsin gäller det ordet, att omdömena böra vägas, icke räknas. Hvar. ken att de äro få, som hafva framstält yrkanden i denna väg, eller att de äro en skilda (hvad äro alla rikets prester som in sändt sina yttranden genom kontraktspro. starne till domkapitlen annat än enskilde?) har väl att göra med saken i fråga, icke heller att dessa yrkanden afse delar, verk liga eller förmenta, af den kyrkliga be kännelsem. Frågan är, om de i sig sjelfva äro grundade eller icke. Och prof. M. till lägger det följande, som väl må helsas så som ett ord i sinom tid: Att tala om det menskliga bekännelseordet inom kyrkan såsom naturligtvis oföränderligt, det är att höja den kyrkliga ofelbarhetens fana inom ett kyrkligt samfund, som tillkommit genom protesten emot denna ofelbarhet. Den man, som så dristigt talar sanningens språk, hör, som bekant är, icke till den klass af vär officiella ortodoxis mot ståndare, söm af henne en gång för alla blifvit stämplade såsom förnekare och otreshjeltar. Prof. Myrberg har fastmera på föregående stadier af sin teologiska utveckling gjort sig känd som en ifrig och stridbar vedersakare af rationalistiska meningar, sådane de i vårt land förföktats oa! Boström, Ignell, m. fl. Icke heller nu tords han uti allt vilja göra gemensam sak med den inhemskt svenska lekmannaforskning, som, i likhet med honom sjelf, sträfvar att åvägabringa en biblisk teologi i stället för den tecretiskt ohållbara och praktiskt odugliga bekännelsetrogna dogmatiken. Emellertid skall hvad i hans nuvarande ståndpunkt kan vara mindre följdriktigt och oklart icke afhålla oss från att uttala vårt erkännande af det mod och den talang, hvarmed han vid detta tillfälle stält sig på den antikonfessionalistiska oppositionens sida. Till alla för det vigtiga ämnet intresserade anbefalla vi på det varmaste prof. M:s skrift, om hvars rikhaltiga innehåll vi här endast kunnat gifva en högst ofullständig antydan. En insäpdare i Nya Dagligt Allehanda, som tecknar sig Chr. L. A., har nyligen ryckt fram med den oförgripliga meningen, att kyrkomötet skulle genom katekesförslagete antagande hafva utfört en stor bedrift ensam tillräcklig att tillvinna det svenska kyrkans och skolans tacksamhet. För den hän delse någon skulle hafva förestält sig, att en sann och berättigad tanke gömmer sig bakom denna bålstora fras, torde en opartisk genomläsning af prof. M:s bok bringa honom på helt andra tankar. Hvilken åsigt man än må hysa om enskilda satser i denna ook, skall det ej kunna med tillfyllestgörande skäl bestridas, att prof. Myrberg ådaga jagt att det nya katekesförslagets antagande vore för vår folkunderviening och religiösa odling öfverhotvud en verklig olycka.