Aftonbladet – 20 september 1873, sida 2

2 XX Om få dagar skall det a! komiteraie utarbetade förslaget till en ny katekes underkastas kyrkomötets granskning och dom. Med spänd väntan och icke utan oro afvaktar man den dömande myndighetens utlåtande. Katekesfrågan har i synnerhet för den senaste tiden, såsom flera tecken antyda, blifvit föremål för en stor och lätt förklarlig uppmärksamhet. Bland de vigtiga på gor, med hvilka kyrkomötet har att befatta sig, torde, när vi undantaga den högvigtigaste: bibelöfversättningen, ingen annan vara så maktpåliggande som den om. åstadkommandet af en förbättrad handbok vid den första religionsundervisningen. Det gäller här ingalunda ett teologiskt fackspörsmål, hvars lösning i den ena eller andra riktningen på sin höjd kunde tillfredsställa ett ensidigt teoretiskt intresse. Frågan är fastmera en väsentligen praktisk och, så oansenlig hon må synas, är hon af nationel betydelze, ty med henne sammanhänger spörsmålet om vårt folks religiösa framtid. Skall det uppväxande slägtet hädanefter såsom hittills drifvas fram på den vilseledande stråt, der en osund pedagogik och en förvriden dogmatik räcka hvarandra handen? Skall den svenska ungdomens kristendomsundervisning fortfarande göras till en vrångbild at hvad hon borde vara, derigenom att inne hålles förblifver ett i väsentliga punkter obibliskt och metoden ett mekaniskt uppramsande? Detta är frågan. Hennes besvarande ligger nu i det kyrkomötes hand, hvars ansvarsfulla åliggande det är att godkänna eller förkasta det nya katekesförslaget. Fuannes det någon rimlig grund att hos kyrkomötets flertal förutsätta andra sympatier än stelt och omedgörligt bekännelsetrogna, då kunde tvekan ej råda om det ifrågavarande förslagets öde. Den nya profkatekesen är nemligen i trots af dess högijudt förkunnade bekännelsetrohet eller, rätvare sagdt, just på grund af densamma, ingalunda en fullständigt bibeltrogen, alltså ej heller duglig till undervisningsbok i en protestantisk kyrka. Äfven om katekesförslaget icke, såsom nu är förhållandet, vanpryddes af hvarjehanada pedagogiska fel och lyten, vore ensamt det antydda mer än tillräckligt för att göra dess förkastande till en nödvändighetsätgärd. Saken är denna: den katekes, som man nu vill sätta i den svenska församlingens händer, är icke en på sannt nytestamentlig grundval hvilande, opartisk och lättfattlig framställning af kristendomens läroinnehäll, men hon är — för att säga det rent ut — en teologisk partiskrift, ett anfallsvapen, hvarmed ett för ögon blicket tongifvande parti eller kotteri hoppas slå sina mindre renlärige motståndare till jorden. Ett så oerhördt missgrepp — katekesens neddragande till en tendensinlaga i det teologiska partigrälet — har ej kuunat undgå att framkalla starka protester. Vi hafva för någon tid sedan redogjort för hufvudinnehåliet af kyrkoherden dr I. M. Almqvists förtjenstfulla skrift: Betänkande öfver den nya katekesen. Resultatet af dr Almqvists gransknipg kän sammanfattas i det omdömet, att katekesförslaget icke allenast röjer ett fullständigt misskännnnde af menniskans viljekraft och sedliga förmögenheter, men äfven står i uppenbar strid med nya testa mentets lära om frälsningen. Detta af den orsak att komiterade, angelägne om upprätthällandet af ett inom det ortodoxa lägret modernt vordet åskådningssätt, icke ryggat tillbaka för att ensidigt och öfverdrifvet betona dogmerna om arfsynden, menniskans totala syndaförderf? o. s. v. Om menniskans ännu efter fallet bevarade Guds beläte nämnes ej ett ord; deremot inskärpes med brinnande ifver, man skulle nästan kunna säga: med synbart nöje, hurusom hon ge nom synden blifvit andeligen blind, ohelig och osalig, underkastad förgängelsen samt skyldig till evig fördömelse. I komiterades katekesförslag, yttrar dr Almqvist, dväljes trossystemernas anda under ett ängsligt bemödande att frånkänna menniskan hvarje moralisk egenskap, på grund hvaraf hon red sina af Gud förlänade andliga krafter kunde uppfylla sin bestämmelse och betrakta sig sjelf eller behandlas såsom ett tänkande och viljande väsen i stället att framställas såsom andefattig och viljelös med endast ett enda åliggande: att tro Jesu löftesord. — — Öfveraillt finnes den ånger, som följes af bättring, den tro som verkar helgelse, förträngd: sedeläran bortskymd af trosläran. Den högt aktade prestman, hvilkens ord vi anfört, är ej den ende kyrkans tjenare, som ansett sig böra allvarligen varna för det nya katekesförslagets antagande. Från Upsala universitets teologiska fakultet harl i dessa dagar utgått ett väckelseoch varningsord i samma syfte, som vi önska måtte af vederbörande behjertas såsom det förtjenar. Den nye opponenten emot de i en olycklig stund valde komiterade är professof O. M. Myrberg, som tagit ordet i ett fejdebref på 100 sidor, med den krigiska titeln: Frågan om ny katekes anhängiggjord inför bibelns, det vakna samvetets och den sunda smakens domstol. Med särskild hänsyn till katekeskomitens arbete. (Upsala, Es3. Edquist.) Af alla de kritiker, som hittills rik: tats mot komiterades arbete, torde ingen kunna mäta sig med denna af deras teologiske embetsbroder offentliggjorda vare sig i uttömmande fallständighet eller i — skoningslös skärpa. Professor Myrberg skär-l. skådar profkatekesen på det noggrannastel i alla dess enskildheter, uppvisande hennes olämplighet såsom en undervisningsbok för barn, hennes bristande sammanhang och öfverenestämmelse med sig sjelf och framför allt hennes i vigtiga punkter af läran obibliska, alltså oprotestantiska skaplynne. Med ännu större eftertryck än dr Almqvist gör prof. Myrberg den skriftenliga religionsundervisningens rätt gällande gentemot det på den s. k. renlärighetens afvägar sigl förirrande katekesförslaget. Det nyaste komit6förslaget, yttrar han, har icke bru tit med en enda af de falrka) traditionerna på den kateketiska undervisningens område, ja, i mer än ett fall tagit steget fullt ut i deras riktning. — — — Det intager en bestämdt fientlig ställniog till den bibliska teologien i sina säkrast uppvisade resultater och ådagalägger en värdslöshet i användningen af bibelns ord, som talar tillräckligt om dess ståndpunkt i bibliskt af seende öfver hufvud. Det har i nägra fall ett företräde framtör den Lindblomska katekesen, men det står i andra väsentligen under densamma, — — Den Lindblomeka katekesen har ett sinne för det rent naturliga och menskliga såsom grundval och förutsättning för det religiöst kristliga, hvil ket hörer till dess bästa sidor; i förslaget deremot finner man litet eller intet a? detta sinne. Den förra har en sedlig syftning, som — tyvärr blott för mycket retoriskt — drifver och manar till att göra det godt och rätt är och icke tillstädjer trögheten den förevändning att skyla sig med att det dock icke tjenar till något att derom bemöda sig, då detta i alla fall är omöjligt; det senare åter har tagit steget fullt ut öfver till det dogmatiska området ifrån det moraliska på samma gång som ifrån det humana, och är likasom beräknadt på att gifva den, som vill hafva en sådan förevändning, tillfälle de be MM MAR MM mm m— TES