Aftonbladet – 18 september 1873, sida 3

åter sin kärleks första gåfvå — hon blef stum, och vid skenet af de darrande lågorna kunde jag se hur hon stod upprätt och orör lig. Han stridde så som blott patrioten strider, sade främlingen med:bruten röst och tårfylda ögon, jag var bredvid honom, då ban stupade; han kunde inte tala, endast räcka mig dennä, som sin sista belsning till er. Var tröstad! Han dog för Paris. Öfver Lillys ljufva anlete spred sig det heliga skimret af en öfverjordisk frid, ren och oändlig som golens stråle, Stor i döden, mumlade bon, min älskade! min älskade! jag kommerl! Jag såg henne icke längre, men jag hörde en röst säga, att hen utandades sin sista suck i samma stund hon förde den vissnade blomman till sina läppar. Hvad har jag nu mer att tillägga? . Om att plågas, fåfängt hoppas och ständigt lida är att lefva då lefver jag — lefver; emedan den främling, som till Lilly frambar hennes makes afskedshelsning, af barmhertighet ryckte mig undan elddöden. Hans ädelmod var dock fåfängt, ty mitt egentliga lif slocknade för alltid i samma stund Lillys hjerta npphörde att slå. Nu skiner dagens fulla ljus red på mig, skuggan är sval och daggen frisk och de tala omkring mig om värens annalkande, från den närgränsande skogen kan jag höra fåglarnes qvitter, men för mig stundar ingen sommar mer, för mig eger solen ingen värme, och den yppigaste trädgård skulle synas mig en torr öken, ty jag är en liten öfvergifven, landsflyktig blomma —— och Frankrike är ödelagdt. (SLUT.) FERNANDO