Aftonbladet – 18 september 1873, sida 3

ändlöst buller, i jemförelse med hvilket stadeps värsta sorl var ostörd tystnad — en stank, mot hvilken gasoch svafvelångorna voro ljuflig skogsdoft — en hungersnöd, mot hvilken daglig svält af de fattiga ihågkommas som öfverflöd — en köld, mot hvilken eldlös spisels värme var som sommarvindens — ett mörker, skingradt blott af eldens härjningar — en luft bemängd af idel blodskogor och pestlukten af tusende tals obegrafda lik, Det blef krig. Om är, dag och timmar visste jag ingen ting. Det var alltid samma nattsvarta mör. ker, samma hemska skri, samma köld, sam ma stank, samma elände och förtviflan, Det var som hade solen blifvit skymd, fåglarne förstummade och vindarne dött, som hade verlden varit vära sin undergång. Det kallades för Belägringen af Paris; jag förmodar, att dermed menades ett Uppror af helvetet. Äuvnu lefde Lilly och jag, men Ren6 hade i detta förfärliga mörker blifvit ryckt ifrån oss — hans kära anlete sägo vi icke mer. Likväl kunde han ännu icke vara död, ty Lilly brukade, då hon tryckte mina tvi narde grenar mellan sina magra händer. hviska: Så länge han lefver, skall jag lefva. Och så länge lefde hon — på en dryck friskt vatten och några bitar svart bröd. Länge måtte detta hafva varat, ty väl hundrade gånger hörde jag henne mumla: O, min Gud! när, skall detta taga en ända? Slutligen slog befrielsens timma. I sam ma stund som eldsflammorna började lysa upp mörkret omkring oss. räckte en främlings hand till Lilly den vissnade rosen knopp — min ljufvaste blemma — som all tid legat vid Renes hjerta, Så fick hon