Aftonbladet – 17 september 1873, sida 2

De faror, med hvilka den legitima monarkiens återställande i Frankrike skulle hotal! Italien, och de medel genom hvilka dettal: rike bäst kan betrygga sig mot dessa fa-1 ror utgöra fortfarande — i sammanhang! -jmed erkebiskopens af Paris herdabref och! konung Victor Emanuels resa — ett bland: tIhufvudämnena för de utländska tidningarnas betraktelser. Daily Telegraph yttrar: Monseigneur Guibert är en aktningsvärd man, en bepröfvad zelot, säker om kardinalshatten vid nästa utdelning, icke mindre till följd af den höga rang han intager inom t kyrkan än till följd af det nit, med hvilket i Ihan kämpar för den verldsliga makten (påf vens). Om han icke är en-man med stor talang ur lekmannasynpunkt, representerar tihan dock på ett utmärkt sätt Frankrikes presterskap och till och med en stor dell I fromme lekmän. Han talar i ett ögonblick, då en framstående prelats ord ha en högl: I politisk vigt, ty kampen mellan grefvens afl Chambord anhängare och hans fiender ställler det klerikala partiet på ena sidan och dess motståndere på den andra. Vid nästa I I val skola de båda partierna kämpa på lif och död, och resultatet skall utöfva ett afgö I rande. inflytande på Frankrikes blifvande historia. Det är i detta kritiska ögonblick, Isom erkebiskopen af Paris talar, och hans lord äro liktydiga med en förklaring, att Frankrike bör fördrifva konungen af Italien från Rom, I vår tanke ha italienarne intet skäl att frukta, att Frankrike skall af I presternes katolska nit låta förleda sig till Idet galnaste af alla krig. Men erkebiskopens herdebref gör det fullkomligt begripligt för oss, hvarföre italienarne äro oroliga. Det klerikala inflytandet har gjort ofantliga framsteg i Frankrike sedan nägra år, och den nuvarande församlingen är till Joch med mera kyrklig till sin ton än den som sammanträdde sedan bataljen vid Waterloo hade tillintetgjort bonapartisternes så väl som revolutionärernes förhoppningar. Denna religiösa pånyttfödelse åtföljes af en återuppståndelse af den bourbonska po-Hitiken och ett försök att uppväcka entvist mellan Italien och Frankrike. Det-är med dessa fakta för ögonen som italienarne fråga sig, om de icke ha rättmätiga skäl att oroa sig för den händelse att grefven af--Chambord erhåller kronan och om de icke göra väl i att söka en allians med Frankrikes fiende. Men vVi:ha ett lugnande svar att lIgifva dem: Ehuru det klerikala partiet ser sin makt ökas, utgör det endast en del af folket och gör mera väsen af sig än det är starkt Dessutom vinner-det-republikanska partiet likaledes i styrka. Italien har icke latt frukta, att de ifrare, som i sin ohjelp: liga fanatism predika ett nytt korståg, skola lyckas. De ha det förenade Europas sunda förnuft emot sig. Times telegrafkorrespondent i Verdun berättar, att den 10 dennes, då man-hvart ögonblick väntade underrättelse från gene ral Manteuffel om att förhållandena mellan T Frankrike och Tyskland voro fullständigt utredda, ett tillkännagifvande i stället kom om att Tyskland ännu hade en million francs att fordra derföre, att-det å franska regeringens vägnar ombesörjt postväsendet i Verdun. Grefve de S:t Vallier, hvilken så: som -fransk charg daffaires förde under handlingarna med general Manteuffel, skall ha förklarat att saken strax skulle afhandlas mellan båda ländernas regeringar, men man skall ha svarat honom, att tyska post: verket gjort noggranna beräkningar och att om betalning ej genast skedde ockupationen måste förlängas. Vallier skall då ha telegraferat genast till sin regering och framstält de faror, som en förlängning af ockuvationen af Verdun och Etain — vore det äfven för en endå dag — kunde medföra; Ett rykte om att Luneville icke skulle blifva utrymdt hade ju redan föranledt nattliga folkskockningar, och de tyska trupperna hade visat ett misstroende mot befolkningen, som var hotande. Han skall ha bedt sin regering att göra slut på saken och på allt sätt sökt hålla henne hemlig för invånårne; Franska regeringens svar skall ha kommit mycket hastigt. Man önskade till hvad pris söm helst undgå en förlängning af ockupationen, och order skola derföre ha gifvits om att utbetala den begärda summan, hvilket äfven skall ha skett; ehäru med icke ringa svårigheter, emedan tyskarne fordrade att utbetalningen skulle ske i guld eller silfver. Så långt Timeskorrespondenten. Le Moniteur deremot förnekar, att några svärigheter uppstått mellan Manteuffel och S:t Vallier vid räkningarnas uppgörande. Manteuffel har tvärtom återlemnat de på för hand betalda penningar, soi Vöro bestämda för de tyska truppernas underhåll från den 17 till den 20 September, emedan ockupationen upphörde redan den 16. I Spanien har cortesförsamlingen den 12 dennes antagit i dess helhetlagförslaget om presidenten Castelars utrustande med utomordentlig makt. Innan det definitiva beslutet härom fattades, tog OCastelar ännu en gång ordet och betonade nödvändigheten af att återställa den militära disciplinen i hela dess stränghet och genast organisera reserven. Liberale spaniorer af alla partiskiftningar inse allt mera nödvändigheten af enighet och af att understödja regeringen. Tatan (finansminister under Figueras och Pi y Margal) skref nyligen till den i Bar celona utkommande tidningen Diario, att han fördömer hvarje angrepp mot ordningen och förkastar kantonalismen, som skulle gifva republiken dödsstöten, Man hoppas att Castelar skall lyckas samla omkring sig la spaniorer, hos hvilka kärleken till fäderneslandet gäller för mera än parti-intressen, och att han derigenom skall lyckas beherrska situationen och bringa striden mot carlisterne till ett lyckligt slut. Det berättas att marskalk Serrano i ett möte af cheferne för den gamla milisen i Madrid uttalat såsom sin åsigt, att de liberala partierna böra förena sig för att konstituera republiken, återställa ordningen och göra slut på carlistupproret. Enligt en korrespondens från Santander till tidningen Epoca har Espartero uttalat såsom sin åsigt, att regeringen för att besegra carlisterna endast behöfver en arm6 af 40,000 man, väl orga lat!