Aftonbladet – 16 september 1873, sida 3

hufvadsakligen arbetar Wiensnickaren för sin nya stad, och sålunda får hans moderna renaissance samma prägel som stadens nya byggnader. Den sluter sig alltså isynnerhet till den italienska renaissancen nästan mera än till den tyska (det närliggande Venedig utöfvar sitt inflytande) — stundom går den in på sen-renaissancen (Louis XIII), stundom griper den tillbaka till rent antika motiv. Men under allt detta utvecklar den en stundom något tung men alltid solid rikedom i ett bredt och kraftigt föredrag, som redan gifvit åt Wienstilen dess egendomlighet. Innan vi från snickeriet öfvergå till andra branscher måste vi här söka en plats för omnämnande at de fina träskärarearbeten, J. Rint Sohn, Linz, hafva exponerat i Retundan. Vi omnämna endast ett par örhängen af minsta sort, skurna i ett stycke trä, i form af en fågelbur med fågel i buren (!), smycken af buxbom med de finaste länkar, skurna ur ett stycke (prie 200 fl.), ett skrin med genier (450 fl.) o. s. v. vitnande om en skicklighet, som ej mera känner några tekniska svårigheter, hvilka antingen materialets hårdhet eller dess mikroskopiska litenhet ställa i konstnärens väg. Genom dekorationen och tapisseriarbetet sammanhänger möbelsnickeriet så noga med den textila industrien, att vi naturligt finna en öfvergång till denna. Den står i all mänhet ej i höjd med möbelsnickeriet, dock har denna bransch en mästare, hvars genialiska alster äro höjda öfver allt beröm. Det är den oftare nämnde Philip Haas, hvars utställning möter oss i Rotundan vid stora ingången, och hvars piece de resistanceutgöres af en kopia af den berömda persiska mattan i Nationalmuseum i Minchen (pris 5000 f.). Man har i Ph. Haas verksamhet ett talande bevis för den betydelse den orientaliska textila ornamentiken (som jag just af detta skäl så vidlyftigt har omtalat) får i Europa genom sin inneboende sunda princip. Ty ehuru Haas har gjort sina studier såväl öfver gammaltyska och nederländska som öfver orientaliska förebilder, ser man genom hela den riktning, hans produktion tar, huru öfverväldigande de senares inflytande har varit. Denne genialiske man, som nu står på höjden af denna industrigrens teknik och har fem stora fabriker i gång, har också nedärft sin vackra konst på sin son Edvard, som enligt Fr. Pechts utsago har eine eminente culoristische Begabung, och alltså sannolikt är den, som har frigjort fabrikationen inom denna firma från yttre konstnärlig ledning, i det han varit i stånd att sjelf, på grundvalen af faderns och egna studier, åvägabringa de konstnärliga färgoch formkompositioner, som möta vårt öga såväl från firmans mattor som från möbel och gardinväfnader, dar öfverallt den orientaliska orneringen blifvit segrare. Gianis möbelstoff och brokader och Ludvig Damböcks spetsoch bobinetfabrik (Rotundan) intaga näst Haas de första platserna, (Damböck exponerar samman med M. Faber komp. i Lettowitz.) Vidare mäste nämnas schalar från firman Hlawatsch Isbary. Intressant var framställandet af spetsfabrikationen, såsom man fick tillfälle att iakttaga sjelfva arbetet i Edvard Lindners från Jottesgab i Erzgebirge utställning. Här voro dagligen fyra knypplerskor sysselsatta, och man kunde från dag till dag. iakttaga deras fina arbete. Den ena, hvars arbete jag synnerligen iakttog, arbetade på en spets af 3 tums bredd med 700 knypplar. Jag lakttog den flitiga arbeterskan, som jag al drig säg ledig, och som arbetade i genom snitt 10 timmar dagligen i 14 dagar, och då jag tog afsked af henne och bad att få mäta bennes fina arbete under dessa 14 dagar, berättade hon, att hon på denna tid hade avancerat 20 tum, d. v. s. cirka 1!e tum lagligen på ett arbete af 3 tums bredd. Bredvid dessa förträffliga saker förekom. mer äfven i Österrikes textilindustri en mängd skrikande färger, en mängd arbete, som minst af allt vitnar om Österrikes inlustriela framsteg — men som vi ej deraf afva något att lära, kunna vi saklögt öfvergå ill en annan bransch, pos I