Aftonbladet – 15 september 1873, sida 3

staffliet dölja sin torftiga klädsel. Lilly kom fram till mig och började förläget plocka på mina blad. Vi mottogo aldrig några främlingar, hvem besöker väl de fåttiga? — och af ovana att se ett obekant ansigte, be: traktade vi honom nästan som: en fiende. Har ni målat detta monsieur Ren Claude. frågade den lille mannen. Han höll :i handen en af de vackraste bonbönnierer Ren6 förfärdigat och hvars tafla föreställde -en dansande tambaurineflicka. Då Ren6 slutat den hade han med en suck yttrat, för denna borde jag få ft minstone en franc, men han hade blott er hållit sina vanliga två sous. Främlingen satte sig på den stol, som Lilly ställt fram åt honom. Det var uti ett stånd vid S:t Cloud, jag köpte denna, och der fick jag veta att n skulle ha målat taflan, Vet ni väl att der är utmärkt vacker? Rene smålog sorgset och Lilly rodnade a glädje. Det var första gången hon hörde ett erkännande af hans konstnärsskap. Ni har en stor talang, fortsatte den lille mannen. Ren6 lutade ned sitt vackra, tärda an sigte, läpparne skälfde något litet och föl första gången talade hoppet inom honom. Verkligen snillrikt, sade främlingen, : det han betraktade den halffärliga taflan på staffliet. Der Lilly stod bredvid mig, kunde jag s huru färgen kom öch gick: från hennes an sigte och höra kuru hårdt hennes hjert: slog; äfven jag darrade.i hvarje blad. — Skulle verldens rättvisa: erkännande slutli gen löna Ren6s trogna strätvan? Under tiden tog den främmande i betrak tande en mängd utkast och studier, son lågo strödda här och der i rummet,