Aftonbladet – 12 september 1873, sida 2

otaliga menniskor, som strömmade till nöjen och fester samt hvarje minut tusende erin: ringar om den stora, bullrande verlden ut omkring. . Ett hårdt lif att sitta för sig sjelf i en liten mörk, låg vindskamm re, med ögon och händer ständigt upptagna af ett arbete, som inbringar två sous i timmeu, lyssnande till en gammal gummas barnsliga pjoller och otåliga knot, samt alltid beredd att svara ett nej på grannarnes vänliga inbjudning till en utflygt i skogen eller en seglats på floden. Ett hårdt lif utan tvifvel, då man är en ung, liflig flicka, då man kar milda, glänsande ögon och en rosig, leende mun, Likväl var Lilly nöjd — nöjd, emedan bon var en fransk flicka, alltid hade varit fattig och med två sous i timmen ansåg sig rik, emedan hon älskade den hjelplösa, gamla varelse, hvilkens alla känslor tycktes vara döda, fastän kroppen ännu lefde, emedan bon till själ och hjerta var artist och med fan: tasiens tillhjelp kunde smycka tarfligheten omkring sig med skimret af en inbillad lyx och prydlighet. För er, som lefva uti rikedom och öfverflöd, äro vi blommor endast ett appendix till den öfriga lyxen; vi hafva uti alla edra konstskatter, serviser, juveler, kam6er, mo saiker etc. tusende rivaler. För den fattige äro vi deremot den enda lyxen, vi utgöra deras skatt, deras fröjd och poesien i deras lif — och ofta äro vi den enda höga och sublima känslan i deras för öfrigt af dag liga bekymmer och mödgr hetungade sinnen. Hvarföre frodas vi icke ännu rikara och biomma ännu yppigare i dessa glädjefattiga hem, dessa af solen så sparsamt belysta fönster? Donna lilla gata är så trång, attjag från