Aftonbladet – 12 september 1873, sida 2

min plats kan se rätt in i vindskupan midt emot, Tredje sommaren af min fångenskap observerade jag, att dess invånare likt oss ständigt hade sitt fönster öppet — och jag kande sålunda jiakttaga alla hans åtgöranden. Han syntes intressera sig för mig. Han var vacker, omkring trettio år gammal, med ett sorgset, ädelt ansigtsuttryck, mörka, drömmande ögon, förfärligt infallna kinder och behjertansvärdt trådslitna kläder. Han tänkte aldrig på, att någon kunde se honom, då hans lilla kyffe läg så högt öfver gatan, att ingens blick kunde nå dit upp, Hvem stapnar i alla fall någonsin för att se upp i en vindskupa?... I tusende sådana kunna menniskor tam för tom dö af brist på bröd, brist på hopp, brist på rättvisa, utan att derför någon af de på gatan sorglöst passerande skulle känna sig föran; ledd att rikta sin uppmärksamhet dit upp. Under det han trodde sig osedd, bevakade jag bopom sålunda under mången stjernklar natt, mången solljus dag, och då jag ej kunde få njuta af den förras blida skimmer eller den senares varma strålar, tog jag min tillflykt uti deltagande för min granne. Han syntes ännu fattigare än vi och var äfvenledes artist samt målade utmärkt vackra taflor. Staffliet, tafvelduken och de öfriga materialierna voro den enda inredning, som i den lilla kammaren syntes från vårt fönster, och då han efter flera timmars träget arbete lutade sig ut genom vindskupan för att hemta några andeftrag frisk luft, såg jag på bangs bleka, utmärglade ansigte, att han tärdes af tvenne qval — hungrens ff eten utligen började han observera Lilly vi hennes arbete. jade han observera Lilly vid Ofta nödgades hon sitta uppe halfva nät