Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

fattigaste af folket aldrig hafva en erinran om naturen, Då de se ett grönt blad, småle de litet och nägra af dem kanske gråta. Vi träd och blommor, som lefva i städerna, äro som posterna i verlden, hvilka blifvit utskickade från himlen att genom dem menniskorna :skola bringas till tanke på sitt höga ursprung. Jag tror att vinrankan talade sanning. Den som planterar ett träd vid en stadsväg, fostrar säkerligen en tanke på Gud i mången menniskas at bekymmer, mödor, arbete och sträfvan för öfrigt betungade hjerta. — Med min älskling vårvinden och min granne vinrankan lefde jag nöjd och tålig, gaf en och annan fröjdefull stund till mången glädjefattig tillvaro och frambragte i denna lilla, undangömda vrå af verlden mina ljufva, doftrika blommor. Hatva mina bröder och systrar, då de prydt en furstlig balkong eller dött mellan juvelsmyckade fingrar, gjort mera? Jag vet ieke — jag kan endast berätta om mig sjelf. Bredvid mig i det lilla fönstret stodo några mandelblommor, balsaminer och en lackviol, samt öfver oss hängde kanariefågel, som desslikes tillhörde den unga flickan med de ärliga milda ögonen. Hon hette Lilly Kerrouel och för att erhålla sitt lifsuppehälle målade hon på bonbonnigrer. Hon var ett folkets barn, kunde läsa, men jag tror icke skrifva. Hennes föräldrar voro ett bondfolk från Breton, som flyttat till Paris för att skaffa sig arbete, De hade till börja med lyckats, vunnit framgång i sina sträfvanden, men drabbats af sjukdom, mistat sin förtjenst, så småningom dukat under för motgången och dött kort efter hvarandra, z (Forts.)