Aftonbladet – 11 september 1873, sida 3

behandlar eder, då edert hjerta blöder, eder hjerna bränner, lyckan sviker er och ödet hviskar i edert öra: O dåre! för att blifva stor, måste du lida. Ni menniskor äro otacksamma och trotsa ödet; jag, en liten blomma, gjorde deticke. Jag försökte att icke känna mig så ytterligt olycklig i denna trånga, mörka cell, jag försökte att glömma min fridfulla, glada söder, att icke sjukna och tvina bort i sta dens qvalmiga, gasbemängda luft, och under en dyster höst och en läng vinter gjorde jag mitt bästa att visa mig nöjd och tack: sam. Med våren kommo blidare vindar, niedförande helsningar från södern, hvilka till hviskade mig nytt hopp och förtröstan. Jag lärde mig, att äfven under landsflykt uti en liten vindskupa kärleken kan upptaga oss och gifva oså ett hem. Såitrots af mörker och qvalm lefde jag, växte och kände mig nästan lycklig; trogen kom år från år min älskling från södern. Alla omkring mig sade mig, att jag var vacker, visserligen blek och späd, men nöjd, glad och tacksam mot Gud, som då Han skapat mig icke låtit mig lefva förgäfves, ty ofta såg jag sorgsna, af tårar förblindade ögon stråla vänligt, då de blickade ned på mig och ingen annan orsak fanns till glädje. Det är bittert att tvina bort uti en stad, sade en gång till mig en gammal, gammal vinstock, som hade trängt sig fram mellan några stenar och — himlen vete huru — klängt sig upp för en husvägg och,inklämd mellan trånga byggnader, lefvat sålunda ett halft århundrade, med de dammiga bladen kanske blott en gång på sommaren belysta af en solstråle. Det är bittert för oss, Jag skulle hellre velat känna yxan satt till min rot eller blifvit kastad i elden, Men utan oss skulle de