Aftonbladet – 11 september 1873, sida 2

Ur erkebiskopens af Paris, monseigneur Guiberts herdabref, hvilket vi i går omnämnde, meddela vi här nedan ett utdrag, såsom prof på det klerikala partiets hänsynslöshet och djerfhet i närvarande stund: Roms besättande var den djerfvaste kränkning af lifsvilkoren för den kristna verlden, den var fullkomligt ett attentat mot religionen och samhället. Länge sväfvande som en hotelse öfver våra hufvuden, föreföll detta attentat, redan när man förkunnade det såsom nära förestående, vara all deles omöjligt, just för det vidunderliga deri. Vi erinra oss ha sett det samma behandladt i skrifter som en hypotes och vi sade på förhand till de troende, att om detta antagande skulle nägonsin, genom djerfhet frän ena hället och hemligt godt förstånd från det andra, blifva verklighet, så skulle verlden derigenom under århundraden råka i förvirring och oro. Förgäfves är det man döljer för sig, kristlige bröder, att om den heliga stolens och kyrkans nuvarande ställning är mycket mörk, så är framtiden oändligt mycket dystrare för dem. Blott ännu större lidanden vänta dem, så Tvida icke de, som sitta till doms här på jorden, behjerta en sorglig erfarenhets lärdomar och slutligen lära sig inse, att intresset ligger just der, hvarest rättfärdig heten är till finnandes. Et nunc, reges, inI telligite, erudimini qui judicatis terram. Afsedt från öfvernaturliga betraktelser grunda I vi vårt hopp på det sociala intressets sanna uppfattning. Vi kunna icke tro, att de europeiska makterna skola i hårdnackad blindhet och likgiltighet härda ut ansigte mot lansigte med en situation, som så djupt kränIker en så betydande del af deras undersåters känsla och samvete. En dag skall komma, då de skola erkänna den oafvisliga nödvändigheten att aflägsna ett ondt, som de hade makt och pligt att förebygga, i annat fall skall Gud sjelf begagna sig af de ondskefulle för att förskaffa sig rättvisa. Bevolutionen, som påbegynt det onda, skall drifva det till en punkt, der det onda dödar sig sjelf; de, som uppoffrat kyr kan för sin ärelystnad, skola sjelfve bli uppoffrade, vch när sedan blott ruiner finnas qvar, då skall Guds arm, som ej är någon svag arm, hopsamla de kringströdda ste narne af byggnaden och ånyo uppföra den på spillrorna af det verk, som menniskorna gjorde. Vi önska att man vore så förståndig, att man besparade folken så förfärliga pröfningar; vi tvifla dock icke på det slutliga resultatet. Hvilka än de vexlande händelserna månde blifva, så skall det kristliga Rom förr eller senare återvinna sin oafhängighet. Om den usurperande makten icke genom hänsyn för rätt och rättvisa blir tillbakaträngd inom sina gränser, så skall hon ryckas bort af revolutionens strida flod. Italiens falska vänner ha drifvit det till en områdesutvidgning, som lika mycket fördömes af naturen som af billigheten. Det lå nade sitt öra åt dessa förderfliga ingifvelser, hvilka kitlade nationalstoltheten, och gjorde till sin hufvudstad Rom, en i sitt slag ensam stad, som icke motsvarar någon af förutsättningarna för en politisk hufvudstad. Det lofvade sig en lugn besittning, som den kristna verlden aldrig skall medgifva det. Det skapade armåer och flottor, som det icke kan underhålla. Det pålade sig utgifter, som ruinera detta sköna land och förr eller senare skola framkalla skymfliga katastrofer. Må det således vända om. Må dess sanne och upplyste vänner råda det att lemna ifrån sig ett område, som skall uppsluka alla dem, hvilka med våld och orätt innehafva det. Må de öfvertala det att förvärfva sig den förtjensten inför Gud och menniskor attfrivilligt afträda hvad den oemotståndliga på tryckningen af alla välsinnades mening en dag mäste frånrycka det. På sådant sätt skall det åter borttaga ur vårt samhälle det frö till ändlös oreda och tvedrägt, som det nedlagt i detsamma. Genom att inskränka sin ärelystnad inom dess rätta gränser skulle det gifva bevis på en storartad klokhet. Det skulle försona sig med kyrkan och återvinna allas aktning. Ett sådant handlingssätt skulle vinna allmänt bifall och göra det möjligt för detta land att anknyta sina nya öden till sin gamla ära samt anvisa det en ärofull plats pland de kristna nationerna. Då skall Rom adägga den sorgdrägt, hvilken det nu är iklädt, och återgifvas ät glansen af sin kult och sin historia. Det skall öppna sina portar för dem, hvilka älska dess ruiners majestät och dess tempels helighet. Folken skola återvända till dess heliga fester och främlingen skall gerna beskåda de sublima dragen af denna stad, hvilka nu icke mera skola skändas genom förvandlingar, hvilka endast äro inspirerade af den låga omsorgen om materielt välbefinnande. Då skall dess påfve och konung ha återvunnit friheten och ännu en gång från S:t Petri balkong välsigna staden och verlden, och en stor glädje skall uppstå i hela kristenheten. Det är det, kristne bröder, som vi hoppas. När skola vi få upplefva detta? Detta är Guds hemlighet. Men ingen kemlighet är det för oss, att vi ega medel att påskynda det ögonblick, då allt detta skall bli uppfylldt. Detta medel är, att kyrkans alla barn, biskopar, prester och troende, skola sluta sig tätt omkring vårt öfverhufvud, Jesu Kristi ståthållare, och att vi alla lifvas af det fasta mod, hvarpå han gifver oss exempel. Denna glada lösning skall framför allt bli frukten af våra böner. I denna afsigt är det också som Pius IX inbjuder oss till förböners hållande. Från den 3 till den 6 i denna månad har venstern inom Internationale, det federalistiska partiet inom denna förening, som vid kongressen i Haag förlidet år separerade sig från densamma, hållit en kongress; i Gentve, Ledaren för detta parti är som!: bekant ryssen Bakunin, den bekante poli. : tiske flyktingen. Då denne icke lyckades göra sina kommunistiska ideer gällande inom ; den internationella fredsoch frihetsligan, lj; drog han sig år 1868 tillbaka från densamma jemte några af de franske och alla del ryske medlemmarne och grundlade en socialistisk-demokratisk allians, hvilkens medelpunkt blef Genåve. Denna allians, som synes ha haft offentliga statuter för den stora massan af medlemmar och hemliga l! statuter för de uti de högre graderna ini-l; tierade, och hvilkens samhällsideal var del; moderna staternes upplösning uti en massal; sjelfständiga, dels industriidkande, dels åker: brukande, på systemet af egendomsgemensamhet grundade kommuner, lyckades vinna inträde i den af Karl Marx ledda internationella arbetareföreningen, ända till dess ofvan omnämnda schism egde rum. Anledningen till schismen var, som bekant är, att Bakuning parti, som företrädesvis räknade sina anhängare bland romaniska och slaviska befolkningar, fordrade en längt utsträckt autonomi för de särskilda sektionerna af . föreningen, under det Karl Marx partil:ville gifva generalrådet en mera vidsträckt ! myndighet. Det var, som sagdt, förstnämnda parti, den federalistiska Internationale, som nu trädde tillsammans i Geneve. Bakunin var icke närvarande, men representerades af sin förtrogne, Jacowski, ryss likasom han. Omkring femtio medlemmar voro närvarande, hvilka representerade tjuguåtta nr AR er 20