Aftonbladet – 11 september 1873, sida 2

det utan alla vilkor biträdda beslut, med rätta tillkommer. Sådant är denna frågas förlopp. Å 1872n års riksdag föreslog statsutskottet en skrif-vi velse till K. M:t med anhållan, att K. M:tet villa tillse, att den af K. M:t och rikets!ti ständer gemensamt beslutna reglering af Y3 biskopens i Lund löneförmåner varder till follo verkstäld, hvilken skrifvelse af Andra kammaren enhälligt antogs, men af den Första efter omröstning förkastades. Återstår nu att något skärskåda den k. proposi tion till kyrkomötet, hvari begäres dess samtycke, att presteståndets i rikets ständers skrifvelse den 29 Okt. 1860 anmälda beslut förklaras icke innefatta hinder för K. M:t att använda afkastningen af Helgona gård och gods i öfverensstämmelse med de af K. M:t föreslagna och af rikets ständer genom samma skrifvelse godkända grunder för reglering af biskoparnes löners. Detta förslag stödes blott på ett knapphändigtreferat af de till ärendets historik hörande handlingar samt ett alldeles naket åberopande af presteståndets omförmälda framställning och 4 3 i presterskapets privilegier. Vi sade, att redogörelsen är knapphändig. Särskildt märklig är denna knapphändighet, der K. M:t anför en bit af resolutionen den 18 April 1689, af hvars ordalag frågan om dispositionen af boställets afkastning vär sentligen beror. I den citerade biten af denna resolution säger konung Karl XI att han, till efterrättelse för Lundabiskoparne, hvad som dem årligen till nnderhåll bör bestås och egentligen under biskopsstolen härefter skall höra, förordnat att biskopen skall åtnjuta Helgona kyrka med tretton dertill lizgande hemman under ugedagsfrihet; sedan och för det andra prebendepastoratet Lomma. Här slutar med ett etc. citatet i den k. propositionen. Till en början erinra vi, att här icke förekommer ett enda ord, som uttryckligen och för all framtid tillförsäkrar biskopsstolen i Lund de anförda förmånerna, och dermed förfaller tillämpligheten af presteståndets förmenta eller verkliga förbehåll. Men vidare! I alldeles samma ordalag, som de i den k. propositionen citerade, anslås åt biskopen i Lund, genom den omedelbara fortsäitning af resolutionen, som icke finnes meddelad i K. M:ts proposition, prebendepastoratet Lommas annexer Flädie och Fjälie, the vanlige tijonderne, städiespannemälen, studiiskatten och altarehafran m. m. Nu lär vara tydligt, att om denna resolution har uttryckligen för all framtid åt biskopen i Lund anvisat Helgo na och Lomma, och om derför presteståndet beträffande dem egt att göra ett på privilegierna grundadt förbehåll, så är ock förhållandet alldeles detsamma med alla öfriga i resolutionen uppräknade förmåner? Men dä frågas, hur K. M:t kunnat genom sitt bref af 29 April 1869 påbjuda, att till biskops: löneregleringsfonden skulle indragas den altarhafren motsvarande räntan. Har 1689 års resolution uttryckligen för all framtid tillförsäkrat Lunds biskopsstol Helgona gård och gods, så har den gjort likaledes med den förmån, som är känd under det sköna och sant kyrkliga namnet altarhafre; utgör presteståndets år 1860 uttalade särskilda mening ett legalt hinder mot att till meranämnda fond indraga och till annan biskops aflöning använda afkomsten af Helgona gård och gods, så utgör den ock ett lika absolut kg hinder mot samma förfarande med den lundensiska altarhafren. Visserligen kunna vi mycket väl inse, att biskopen i Lund fäster ringa vigt vid altarhafren och en så mycket större vid Helgona gård och gods; men hvad vi aldrig skola lära oss att begripa, det är att frågan om rätt och orätt, om lag och olag kan blifva beroende deraf, att altarhafren ifö löneregleringsnämndens utredning uppskatvi tas till 33 rdr 4 öre rmt, men afkomsten af tr Helgona till mer än 18,000 rdr. da Det är denna 1689 ärs resolution, åberosk pad och citerad på det sätt, vi nu visat, fr som utgör kärnpunkten i den k. propositionens motivering. Vi öfvergå nu till klämmen, der K. M:t begär kyrkomötets sam-de tycke till hvad riksdagen 1860 i enlighet med K. M:ts förslag beslöt. Till en början påpeka vi det exempellösa vacklandet i K. M:ts åsigter. Ännu 1864 — och förmodligen ännu senare — fans ingen tvekan hos K. M:t om lagligheten af hvad K. M:t föreslagit ständerna och af desse 1860 antagits. Sedermera uppstod en sådan tvekan, och då beslöt K. M:t den 29 April 1869 — enligt ett till 1872 års statsutskott öfverlemnadt utdrag af statsrådsprotokollet för ecklesiastikärenden för sist nämnda dag — attläta riksdagen och kyrkomötet yttra sig om rätta förståndet af 1860 års riksdags beslut. Det vill säga att K. M:t, som börjat hysa betänkligheter mot verkställigheten af hvad 1860 års riksdag på K. M:ts förslag beslutid, ännu då — eller år 1869 — ej tilltrodde sig att på grund af dessa skrupler sjelfrådigt. annullera sitt eget och riksdagens gemensamma beslut. Men nu mera, eller den 5 September 1873, har K. M:t ej blott blifvit denna tvekan qvitt, ej blott för egen del kommit till en bestämd Bsigt; motsatt den 1860 och ännu 1864 af K. M:t hysta, utan ock funnit för godt att definitivt förklara för ogiltigt, hvad riksdagen enligt K. M:ts förslag beslutit, Utan ett af kyrkomötet gifvet bemyndigande skall det ej, i den del som här är i fråga, komma till verkställig: het; kan kyrkomötet lagligen gifva ett så dant bemyndigande, så kan kyrkomötet ock vägra detsamma. Det vill eljest förefalla klart att, om bestämmelserna om biskopslönernas reglerande från K. M:ts och riksdagens gemensamma, öfverensstämmande beslut hemta sin lagliga kraft, det ej kan bero af K. M:t allena, att ej blott suspendera lesamma, utan definitivt göra deras giltighet beroende af ett ytterligare, af K. M:t ensam tillagdt vilkor; och att ett efter beslutets fattande hos den ene uppkommande tvifvel om dess lagenlighet icke berättigar honom att, den andre oåtspord; låta detta tvifvel omintetgöra beslutet. Kan K. M:t så förfara i ett fall, hvarför ej då i hvilka undra som helst? Förhållandet förändras ej lerigenom att man, såsom den k. proposi. ionen visar, har för atsigt att genom nya veslut återupprätta helgden af det som fatsades 1860; och det förbättras ej, om kyrkonötet också gifver detta bifall, ty så länge nan förklarar att ett sådant bifall behöfs, öljaktligen att derförutan riksdagens beslut ir betydelselöst, så är detta omintetgjordt, j af riksdagen och K. M:t, utan af K. M:t nsam. Äfven här fanns eljest en oklanlerlig utväg: att nemligen K. M:t, som fått vetänkligheter, vände sig till den andre konrahenten, riksdagen, med en öppen förkla ing, att den af K. M:t sjelf föreslagna åtvärden tilläfventyrs vore till sid laglighet säker. Dem emellan skulle den saken afsöras; om riksdagen delade samma betänk igheter, då och först då blefve det tid att änka på kyrkomötet, som beträffande prestrivilegierna inträdt i det forna prestestånets rätt. Men icke heller den utvägen har C. M:t valt, utan en annan,som måste förandla frågan om biskopslönen i Lund till n konstitutionel fråga af första ordningen. På. sådana villovägar kommer man in geom att lemna den raka vägen; och på såana villovägar snärjer man allt värre och ärre in sig, när man tror sig genom allt ere och flere falska steg kunna legitimera må Böunta falaha mtanmat TYat 1QC8Q fattada