Aftonbladet – 10 september 1873, sida 2

NI VURILVIU UC IV PUPpUu Det ultramontana partiet tyckes nu i Frankrike riktigt ha fått vind i seglen och börjar på ett allt hejdlösare sätt drifva sitt ofog. I söndags upplästes i alla kyrkor i Paris ett herdebref af erkebiskopen derstädes, som anbefaller förböner för kyrkan och påfven och innehåller häftiga utfall mot tyska och italienska regeringarna. Det franska folket har således knappast hunnit uppgöra sin räkning med Tyskland och befria sitt område från den utländska ockupationen, förrän den religiösa och politiska reaktionens målsmän försöka att kasta det in i nya strider, icke för friheten och framåtskridandet, utan absolutism och prestvälde, politisk och kyrklig ofrihet. Det ständiga hotet mot Italien är icke blott tomma ord. Allt antyder, att man inom de klerikala kretsarne verkligen umgås med tanken på att återställa påfvens verldsliga makt. Dels genom den ultramontana pressens ständiga agitationer, dels genom pilgrimsfärderna, som på senaste tiden antagit så förvånande dimensioner, söker man inverka i denna riktning på de okunniga massorna på landsbygden. Härvid begagnar man sig skickligt af de patriotiska känslorna hos befolkvingen, som uppröras vid tanken på Elsass och Lothringens förlust och den förödmjukelse Frankrike lidit. Då den tyska regeringen för närvarande inom sitt eget land energiskt bekämpar de klerikala sträfvandena, på samma gång hon icke kan annat än motsätta sig hvarje slags fransk intervention till förmån för påfven, sammanblan: das dessa patriotiska känslor lätt med det katolska trosnitet. Angående de faror och olyckor, med hvilka den legitimistiskt klerikala rörelsen hotar Frankrike, yttrar In dependance Belges Pariskorrespondent: De reaktionära tidningarnas raseri mot främlingspartiet— så kallar man dem, som icke vilja att Frankrike skall kasta sig i förderfvet för andra gången för att understödja ultramontanismens politik är nu större än någonsin. Man bör icke bekymra sig det minsta om dessa smädelser; man bör endast observera att hvad som skedde år 1870 nu äterupprepas. Äfven då förklarades hvar och en för preussare, som icke ville, att en krönt äfventyrare för att betrygga upprätthållandet af sin dynasti på bekostnad af franskt blod och Europas lugn, skuile få störta landet i en afgrund. Hvar och en som icke följde i släptåg med de hvita bluser hvilka ropade till Berlin! blef insulterad. Hvilka smädelser mäste icke Thiers uppbära i lagstiftande kåren, derföre att han med sin vanliga klarsynthet såg den afgrund, i hvilken kammarmajoritetens underdånighet och hos några en illa förstådd patriotism skulle störta oss. Men icke långt derefter kommo samme män, som hade öfverhopat den utmärkte gamle mannen med smädelser, och bådo honom, häpne och bäfvande, att hjelpa dem att godtgöra de olyckor de dragit öfver Frankrike, Samma pligt framställer sig nu för dem, som icke vilja tillåta, att man döljer för Frankrike de faror, med hvilka den krönta fanatismen skulle hota det, och som tro, act man har rättighet att i Frankrikes namn afböja en uppgift, i hvilken det stora flertalet fransmän afsäger sig all solidaritet. Denna pligt mäste man försöka att uppfylla till det yttersta, utan att bekymra sig om smäijelserna. Angående de förestående kompletteringsvalen i Fraakrike har regeringen ännu icke fattat något beslut. Man tror, att hon skall sysselsätta sig med denna sak vid den konselj, som eger rum i morgon. Hennes beslut kommer till en viss grad att visa, hura pass mycket hon kan motstå de monarkiska intressenas påtryckning. Om hon, såsom marskalk Mac Mahon vill, besluter sig för, att valmännen skola sammankallas i alla de vakanta valdistrikten, måste detta anses såsom ett tecken till, att hon inser nödvändigheten af att rådfråga landet angående den stora stridsfråga, som nu upp: tager sinnena — frågan om styrelseformen. Fusionens anhängare, otålige att få återställa monarkien och fiendtlige mot förlängandet af republikens tillvaro, vore det äfven blott provisoriskt, söka på allt sätt att förmå regeringen att afgjordt bryta med republiken. Deras uppgift är så mycket lättare, som de räkna bundsförvandter inom konseljen. Men andra medlemmar af kabinettet, mera försigtige, inse fullkomligt de inre och yttre faror, i hvilka ett obetingadt hängifvande åt monarkisternes planer skulle störta landet. De italienska tidningarna göra ingen hemlighet af den verkliga betydelsen af Victor Emanuels förestående resa till Wien och Berlin Efter att ha betonat, att i synnerhet grefvens af Chambord senaste bref till hr Cazenove de Pradine tydligt angifver den solidaritet som i Henrik V:s egen tanke mäste finnas mellan hans egen restauration och äterställandet af påfvens verldsliga makt, yttrar tidningen Italie, att man icke bör klandra Italien, om det för att betrygga sig mot alla eventualiteter, söker sådana allianser, som äro egnade att betrygga så väl dess institutioner som fredens upprätthållande. Och den sak det härvid försvarar, tillägger samma tidning, är icke endast Italiens, Europa, som arbetar och har behof af säkerhet och lugn, och som framför allt vill utveckla sina fria institutioner, kan icke annat än skänka sitt. bifall åt en resa, hvilkens verkliga syfte-l: mål är att gifva freden nya garantier mot alla dessa fredsstörare utan samvete och: atan fädernesland, hvilka skulle vilja sättal: hela Europa i brand för att tillfredsställa sitt hat. Desse män äro lika farliga för Frankrike som för Italien, och allt som kan göras för att döma dem till vanmakt år en tjenst, som göres åt den liberala saken il hela Europa. ; j f j I anledning af det nya mohammedanskal1l rikets i kinesiska gränsprovinsen Yunnan tillintetgörande af kineserne sistlidne vår, li har Times en intressant artikel, hvilken vi,li anseende till det ljus den sprider öfverli örhållandena i östra Asien och särskildt: sfver den sedan så läns tid aftynande islamis-; nens återuppiifvande i våra dagar, här tilll: less hufvudsakliga innehåll meddela: Y För hundra år sedan började enligt de li karpsinnigaste iakttagares omdöme, Mohami neds tro, gom så lång tid varit den mäkti , raste drifkraften i Österlandets politiskalt stveckling, att förlora sitt inflytande och li alla i ålderdomssvaghet. Den turkiska mak-) se ens hastiga förfall, Moguldynastjens stör-!r ande, Rysslands framsteg i norden och Eng1 ands i södern, allt tycktes gå ut på attin-a kränka Islams inflytande inom de trängsta f ränser, Den mohammedanska tron har al-r rig visat några tecken till lifskraft utomla åsom en dominerande och militärisk orga-q isation. Hon hade aldrig såsom de förstaä rhundradenas kristendom på lidandets ochln rr RR FA RR