Aftonbladet – 6 september 1873, sida 3

Men hon svarade intet. Hon lät honom blott fatta hennes hand lägga hennes arm inom sin och föra henus med sig, såsom den. hvilken egde rätt dertill. De gingo ved ifrån höjden, litet efter de öfriga, lyckliga, men tysta och tankfulla; han, med framtidens allvar för sina tankar; hon med tanken på hvad som hade varit. Det är i sanning underbart, sade hon slutligen, att du kan älska mig så högt. Om jag blott hade vetat buru ädel du är, skulle jag genast yppat allt. Kanske skulle jag förblifvit förblindad och Jågsinnad, svarade Stangrave, såvida inte dea unge, engelska vicomten, genom sin verkliga nobless, hade tvingat mig att hålla en räfst med mig sjelf. Nej, nej! var inte orättvis mot dig sjelf! Du vet hvad inte han vet — hvad jag förr skulle velat dö, än säga honom. Stangrave drog hennes arm närmare inom sin och slöt handen i sin. Marie drog den icke tillbaka. O, kärlek, du underbara makt! hviskade hon ödmjukt. Hennes teatraliskt passionerade: sätt fanns icke längre. — Awt du kan älska mig — slafvinnan — den gisslade — den ärriga. — O, Stangrave, det är inte stora, är verkligen inte stora; — blott ett, eller två. sJag skall skatta dem högt, svarade ban leende, men med tårar i sina ögon; högre än all din skönhet. Jag skalli dem se Guds bud till mig, inte skritna på stentaflor, men ristade i en ädel, oskyldig och skön mensklig kropp. Min Marie! Dn skall få orsak att fröjdas åt dem! Jag håller dem kära redan nu; ty utan dem skulle jag aldrig lärt känna hela ditt värde.