Aftonbladet – 5 september 1873, sida 2

STOCKHOLM den 5 Sept. Enligt ett telegram från Florens af den 2 dennes kommer konungen af Italien att den 20 i. denna månad afresa till Wien och derifrån till Berlin. Redan länge har denna resa omtalats inom den europeiska pressen, och man har allmänt påstått att Victor Emanuel med glädje skulle begagna det tillfälle utställningen erbjuder för att besöka den suverän som under hans första regeringsår var hufvudfienden till Italiens sjelfständighet och enhet, Ännu för tjugufem år sedan låg Italien hjelplöst för österrikarnes fötter. Lombardiet och Venetien hade efter en långvarig frihetskamp åter fallit i deras händer. Toscana och Legationerna, voro ockuperade af dem. För fjorton år sedan, då Lombardiet genom Frankrikes hjelp ryckts ur österrikarnes väld, hindrades befrielsens fullbordande genom utsigten till att tyska förbundet skulle intervenera och säledes äfven Preussen lägga tyngden af sin makt i vågskålen till förmån för Österrike. Bedan dess ha tiderna mycket förändrats. Det är icke Österrika och icke heller Tysklend, af hvilka Italien nu har alltatt frukta, utan det legitimistisk-klerikala partiet i Frank rike. Detta parti uttalar sig städse på det mest hatfulla sätt mot Italien, . Don nuvarande regeringen har visserligen flere ganger afsagt sig all solidaritet med de klerikale i detta hänseende, och i syn nerhet förklara alla de rojalistiska tidningar, som stå i förbindelse med de orleanske prinsarne, i de bestämdaste ordalag, att Frankrike icke hyser några fiendt liga planer mot Italien. Det klerikala partiet är emellertid mycket mäktigt, och det lär i dessa dagar ändtligen ha tyungit hertig de Broglie att aterkalla Fournier från hans plats såsom franskt sändebud i Rom. Skall icke nu det klerikala partiet blifva allsmäktigt, om grefven af Chambard. bestiger tronen? Visserligen mäste denne, om han blifver konung, göra afseende på sitt lands intressen för att icke tala om, att han hos sina slägtingar och i sin omgifning skall finna en stark motvigt mot de klerikala inflytelserna,. Men det är dock tänkbart, att Henrik V skall med åsidosättande af alla andra konsiderationer göra sig solidarisk med påfven och vara stark nog att göra sin vilja gällande. Åtminstone är det denna möjlighet, som förmått Victor Emaouels rådgifvare att uppmana konungen att besöka Berlin. Opinione anmärker, att Italien icke tänker på att afsluta några alllanser, men att det vill ha fria händer till att när som helst kunna välja den allians, som omständigheterna göra till en nödvändighet. Detta tyckes med andra ord vilja säga, att om det parti i Frankrike, som ständigt hotar det nya konungariket, kommer till makten, vill italienska regeringen icke ha stängt vägen för sig till att få bistånd af Tyskland, Neue freie Presse menar att ingen annan tilldragelse till den grad skall visa, att Österrike brutit med sina gamla traditioner som Victor Emanuels besök i Wien. Ännu för icke lång tid sedan behandlades det unga konungariket inom de officiella och aristokratiska kretsarne med den mest afgjorda ovilja, och det kostade icke liten ansträngning att genomdrifva, att Österrike trädde i diplomatisk förbindelse med detta rike. Denna ovilja hade visserligen till en del sin grund i förlusten af Tombardiet och Venetien, men ännu vida mera i Kyrkostatens delning och slutliga tillintetgörelse. Hatet mot Italien var hufyudsakligen af ultramontaot ursprung. Hvar och en som höll sig till Rom afskydde Ttalien, De känslor man hyste mot Italien blefvo efterhand en måttstock på liberalismen i åsigter, och allt som i Österrike var fri sinnadt sträfvade att komma i ett godt förhållande till grannstaten, Efter år 1866 har mycket förändrat sig i den österrikiska politiken, och det officiella förhållandet till Italien lemnar intet öfrigt att önska, men likväl har det parti, som förut predikade hat mot TJtalien, icke gifvit sin sak förlo: rad, Det arbetar i tysthet, Ultramontanerne åtnöja sig med iogehting mindre än Italiens tillintetgörelse, ty då först kan påfvens verldsliga makt blifva återstäld i sin gamla herrlighet, Tidningen framhåller vidare, att den ultramontana sammansvärjning, som hotar Italiens bestånd, är utgrenad äfven i andra stater, säsom i Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien och att ultramontanerne hoppas, att Österrike, likasom fordom, skall låta bruka sig såsom den ro. merska kurians redskap. Från den klerikala sidan göras de största ansträngningar för att viona Österrike för den monarkiska restanrationen i Frankrike. Ultramontanernes politiska ideal i detta ögonblick är den återinsatte Henrik V:s allians med Öster