Aftonbladet – 4 september 1873, sida 2

tacksägelse till biskop Rundgren för hans predikan och uppmanade honom att befordra den till trycket. till generaltullstyrelsen rörande begärd förklaring af resereglementets 2 11 mom. 1, hvilket är väl värdt någon uppmärksamhet. Stadgandet i anförda paragraf, att traktamente skall beräknas, utom för hvarje för-, rättningsdag, jemväl för hvarje dag som hell. och hållen eller till någon del varit till re-l:; san använd, har af tullstyrelsen tolkats så, att härmed afsåges endast sådan resedag,: hvarä tjensteförrättning icke egt rum, och att följaktligen för en och samma dag icke borde i något fall beräknas mera än ett traktamente, ehvad dagen blifvit använd för resa till eller från förrättningsstället, för verkställande af förrättning, eller för begge dessa ändamål. Emellertid hade hos styrelsen en förrättningsman framställt det anspräk, att för en efter dess förordnande verkstäld tjensteresa, för hvilken jemte förrättningen åtgått omkring tretton timmar af ett dygn, få tillgodonjuta dagtraktamente för en reseoch en förrättningsdag. Såsom stöd härför hade åberopats en resolution af den 28 Juni 1872, hvari K. M:t — med anledning af besvär öfver ett kammarrättens utslag, som till återbetalning fastställt 29 för mycketl utbetalda traktamenten för två embetsresor,l hvartill användts tillsammans 47 dagar, men hvarför uppburits 76 traktamenten — förklarat den omständigheten, att i fråga varande resor med förrättningar försiggått under en tidrymd af tillsammans 47 dagar, icke föranleda dertill, att icke flere än 47 traktamenten lagligen finge för samma resor och förrättningar beräknas. Vid sådant förhållande hade generaltullstyrelsen å ena sidan funnit sig icke kunna underkänna of-1. van omförmälda anspråk (på 2 traktamenten för 1 dag), men å andra sidan tvekat att frångå sin hittills såsom riktig ansedda och iakttagna tolkning af resereglementet samt tillämpa K. M:ts i en tullverket icke vidkommande ersättningsfråga meddelade beslut; och hade derför styrelsen anhållit om K. M:ts förklarande, huruvida i fråga om ersättning för extra förrättniog i tullverkets ärenden vederbörande förrättningsman vore berättigad att, då förrättning och resa till eller från förrättningsstället verkstäldes på en och samma dag, för sådan dag sig tillgodoräkna traktamente särkildt för förrättningen och särskildt för resan, de fall endast undantagna då. enligt kungörelsen af den 21 December 1866, traktamente för resedag icke får Btnjutas. Å denna framställning bar K. M:t svarat, att 1865 års reglemente och 1866 års kungörelse innehälla klara och tydliga föreskrifter i afseende å det af tullstyrelsen omförmälda fall, hvadan K. M:t ej funnit någon förklaring i ämnet erforderlig. Derom kan visserligen icke tvistas, att förklaring at en föreskrift, som är klar och tydlig för dem, hvilka hafva att samma föreskrift tillämpa, icke är erforderlig. Detta är till och med så axiomatiskt, att icke ens något sådant förklarande, som ofvanstående, om en förklarings obehöflighet då skulle komma i fråga, emedan en förklaring i sådant fall naturligtvis ej blefve begärd. Deremoi lär det faktum, att förklaring blifvit begärd just utgöra ett bevis, att den föreskrift, om hvilken upplysning önskas, icke är klar och tydlig. Låt vara, att den är det i vederbörande statsråds ochdevartementschefs ögon, och att den enligt hans åsigt äfven borde vara det för generaltullstyrelsen, så kan man likväl ej genom ett dekret iörvandla det oklara till klart eller med önskadt resultat be-alla någon att förstå, hvad han efter noggrann undersökning tillkännagifvit sig vara ur stånd att begripa. Skulle det ock nu beklagligen så förhålla sig, att generaltullstyrelsen allena vore behäftad med denna oförmåga att fatta, hvad eljest alla vederbörande utan undantag mycket väl inse, så torde i alla fall det förklarande, som begärdes, ha lönat sig rätt väl: en gång för alla gifvet, skulle det säkerligen hafva afklippt mycket onödigt skrifveri och besparat mycket besvär, äfven för K. M:t. Men det är icke så: generaltullstyrelsen befinner sig, då den tvekar om resereglementets tillämpring, i fullkomligt samma belägenhet, som ätskilliga andra myndigheter, hvilka ej heller äro i besittning af det allt besegrande skarpsinne, hvarpä ofvan refererade k. bref framställer nog diktatoriska anspråk. Telegrafstyrelsen tyder reglementet på ett sätt, andra vederbörande, hvaribland tullstyrelsen och, märk väl, kammarrätten, på ett annat sätt. Den öfverklagade oklarheten är näppeligen att tillskrifva en hel mängd offentliga myndigheters dåliga synorganer, utan reglemenutets egen beskaffenhet. Vid sådant förhållande, och då den tolkning, tullstyrelsen hittills iakttagit, är den — såsom orden lyda i k. kungörelsen af 1866 — med behörig sparsamhet vid statsmedels användande mest förenliga hvilket i vår tanke ej förringar värdet a! styrelsens lojala framställning, synes det oss, som skalle den hafva förtjenat ett annat svar. År 1866 fann K. M:t för godt att utfärda en förändring af resereglementet, emedan åtskilliga till K. M:ts afgörande fullföljda mål angående beräkning af dagtraktamente hade röjt en tillämpning af reglementet, som icke var förenlig med be hörig sparsamhet. Nu föreligga åtskilli ga, äfvenledes till K. M:ts pröfning full följda mål af samma beskaffenhet, hvilka påkalla ett ingripande både i den för alla lika lagtillämpningens och i den offentliga sparsamhetens intresse. Hvarför är nu en generel förklaring mindre nödig, än då? Ar det bättre, att i prejudikat väg, till förmån för dem som veta att hålla sig framme och begagna sig af föreskrifternas oklarhet, efterhand, åt minstone inom vissa förvaltningsgrenar, låta en mindre sparsam användning af statsmedel göra sig gällande, än att antingen genom ett allmänneligt förklarande medgifva det, derest det är rättvist och nödigt, eller ock öfver allt stäfja ett missbruk, derest ett sådant existerar? Det nu anlitade förfaringssättet har en betänklig likhet med ett försigtigt kringgående af en ömtålig fråga, på hvilken det för vissa orsakers skull är lika obehagligt att gifva hvilket dera som helst af tvenne sins emellan mot satta svar. Verkliga förhållandet torde nemligen vara dot, ait K. M:t genom den i 1 Å 1 l 1 I tidningarne har meddelats ett k. bref . J å Å 4 ES a k RR FR DR KR förd Jr