Aftonbladet – 2 september 1873, sida 2

De engelska damerna hade kommit åter förliden qväll; denna eftermiddag hade de ånyo rest bort. Hvart äro de resta? Det kunde ingen erinra sig, ej ens den hyrkusk af hvilken de erhållit vagnen; men längt borta kunde de ej vara, ty deras domestiker och saker voro qvar i Bertrich. Kanhända att herr Ober-Badmeister, löjtnant D— kunde lemna någon upplysning. Det skall visst inte göra honom något besvär. En resande engelsman skall han känna sig lycklig öfver att kunna tjena. Efter tio minuter kom löjtnanten, och Stangrave befann sig ännu en gång tillsammans med en tapper officer :och en verklig gentleman. Jag kan fullkomligt väl, yttrade han till svar på Stangraves oroliga frågor, fatta er otålighet att återse edra älskvärda landsmaninner, hvilka under de tre sista veckorna ha väckt allas beundran i. vårt lilla paradis och hvilkas fyra dagar långa bortvaro när stan ansetts som en allmän, stor förlust. Det kan jag väl tro; men dessa båda damer äro inte landsmaninnor till mig. Den ena är engelska; den andra — tror jag visst — är italienska. Och Der Herr? Jag är amerikanare. Åh! ett ännu större nöje, sir. Jag hoppas att ni skall föra med er öfver Atlanten en underrättelse om denna, i det närmaste okända badort till edra landsmän. Ni skall, som jag tror träffa en sådan vid de båda lamernas återkomst. En landsman ? Ja; en herre anlände denna morgon och utt döma af hans samtal med dem, måste lan vara en son af ert ädla fädernesland. Han följde dem denna eftermiddag på deras