Aftonbladet – 29 augusti 1873, sida 3

skugga, en fjerdedels mil lång och udden, som reste sig lik en hög, svart mur, gömde börnet at viken i djupt mörker. Längs den ofvannämnda skuggan skyndade Grace vidare; är snafvade hon öfver en sten, än stötte hon sin bara ob emot hvassa skifferkanter, under det hon, utan en tanke på att skydda sig sjelf, höll blicken stadiet fästad på modren. Liksom gripen af en förtrelping, kunde hon icke se någon ting annat, bvarkep på himmel eller jord, än dena mörka gestalt, hvilken med oförminskad brådska skyndade vidare, semt blott då och då ett ögonblick stannade och såg sig tillbaka liksom rädd att vara förföljd. I dylika ögonblick tryckte sig Grace ända ned till de kalla stenarna, och i samma stind modren ånyo vände sig om för att gå vidare, sprang Grace också upp och skyndade efter. Det var en sanut gvinlig förskräckelsv, som nästa minut grep henne och jogaf hen: ve att hviska en bön. På sig sjelf tänkte hon ej, men om kustvakten deruppe på berget skulla få se modren, ropa henne an och hålla förhör med kbenne! Gifve Gud att han måtte vara på andra sidan äf ndden! Hon säg ieke till honom och iagnade sig åter, Nära adden reste sig klipporna höga och skrofliga; henusga mor gick rätt på dem, trängde in i en djup remwna och försvann. Graco, som nu ej var mera än på omkring gjuttiostegs-afstånd, spravg fram ur skug gal, ut på den månbelystg stranden och ilade sk tor; BOD kunde till den punkt, der höna sett sin mor iö:. Vi008, Lik Andersens lila sjöjuogfru var för henne, åå hon giek på de hvassa snäckskalen,. hvart steg nd som hon trampat.på skarpa knifvar; men i sin förskräckelse och sin kärlek kände hon ingen smärts i sina stackars fötter,