Aftonbladet – 29 augusti 1873, sida 3

LANDADE ÄMNEN. En trehundraårig skuld. I Werml. läns tidn. läses följande: Sveriges landskap hafva i allmänhet ingenting att tacka sina forna hertigar för. De flesta af dessa furstar sökte blott utpressa så mycket penningar som möjligt af sina undersåtar, på det att det hertigliga hofvet i glans och prakt skulle kunna mäta sig med konungens. Ej sällan uppstodo krig mellan hertigarne och konungen, vid hvilka hertigdömenas inbyggare fingo sitta emellan än värre. Denna hertigstyrelse bildar således i allmänheten mörk tafla i vår historia. Men ett lysande undantag finnes. och detta är hertig Karls, sedermera konung Karl IX:s. styrelse i sitt hertigdöme, och tyckes bland de landskap, som utgjort detsamma, Wermland företrädesvis hafva legat honom om hjertat. Otroligt mycket har han uträttat för detta:landskap. Sommar och vinter reste han här fram och åter. ordnande, uppmuntrande och straffande. när så behöfdes Nya bygder brötos, ogrufvor upptogos och vägar anlades, och öfverallt, der han behöfdes. var store Karl till hands. Han var icke blott bondens. bergsmannens och fiskarens furste, utan ock den pålitligaste rådgifvare för dem i deras värf. an var på en gång agronom, grnfingeniör och fiskeriintendent m. m,, och alla dessa befattningar skötte han som en riktig karl. på samnima gång han ifrade för folkets npplysning i andligt hänseende och höll påfvelärans mörker utestängdt. Före hans tid hade Vermland ingen stad, men han anlade år 1584 Carlstad och året före sin död Filipstad. Med folket umgicks han enkelt och förtroligt, besökte ofta allmogens stugor och deltog gerna i deras nöjen. Många småhistorier berättas från hans resor här i landskapet. Vi vilja anföra ett par som ådagalägga såväl hertigens glada lynne den tiden, som ock folkets tillgifvenhet för honom. Han kom en dag till en rik bergsman och hade med sig några drabauter. Här blir jag qvar, tills gossarna (drabanterna) tömt den der tunnan-, sade hertigen, som följt sin värd ned i källaren. Och drabanterna drucko af hjertans grund af det präktiga ölet, de drucko i dagar, de drucko i två, men alltid var tunna ho fuller ändå.Men då började hertigen ana oråd och gick ned i källaren och undersökte nogo, då han upptäckte, att ett rör gick från tunnan ini ett annat källarvalt. der fulla tannor alltid sattes i förbindelse med röret. Din tunna nog räckt båd till jul och till påsk, sade hertigen skrattande och klapfade bergsmannen på axeln. — En annan gång åg hertigen öfver natten hos Mattea på Born. öm merganen. innan hertigen var uppstigen, insom Mattes hustru. Tyst, tyst, sade gumman åt hertigen och smög sig på tå till ke. ugnen, hvarifrån hon hemtade ett dugtigt vedträ, med hvilket hon af all kraft slog till hertiens kläder, som lågo på en stol; hon tyckte sig nemligen hafva hört, att en råtta höll på it ghaga på dem, och Ifa, trjumforande upp jepa för att visa hertigen det döda djuret och således gifva honom bevis på sin fintlighet. Men 4 han rörde vid plaggen, föllo en mängd meallbitar och hjul på golfvet, lemningar efter