Aftonbladet – 29 augusti 1873, sida 2

sladstone desavouerat sina underordnade och ill göra dissenters vissa eftergifter. Denna sigt stadfästes af den omständigheten, att undsrvisningsligan i Birmingham har belutit att inställa sin strid mot kabinettet, när Brights inträdande utgör ett tecken tt ministeren vill tillmötesgå dissenters inskningar:. Under den nationella fest, som nyligen nölls i Wales, uttalade Gladstone dessutom wigter, hvilka synas uppmuntra den irländska rörelsen för en inhemsk styrelse (home rule) åtminstone så vidt denna rörelse går ut att bevara den nationella individualiteten och ernå lokal sjelfstyrelse. Detär bekant huru envist invånarne i Wales hålla fast vid sina gamla traditioner och motsätta sig den engelska civilisationens inträngande. Omkring en million af befolkningen talar ännu landets gamla språk, och i fråga vå rande fest, Eistedfodd, går just ut på att värna om och utveckla detsamma genom ett slags litterär täflan, som eger rum hvart är. Gladstone prisade i starka ordalag befolkningens i Wales sträfvanden att bevara sin nationalitet, men bifogade härtill den anmärkningen, att deras patriotism var en temligen kostsam dygd, emedan de arbetare, som endast förstode sitt modersmål, vore uteslutne från den engelska marknaden. Premierminvistern gjorde sig mycken möda för att vinna walesarnes hjertan genom sin liberalism, i det han bröt stafven öfver den kyrkliga politik, som Wilhelm af Oranien och hans efterträdare följt gentemot detta furstendöme. Under det suveränerne -af huset Tudor och i synnerhet drottning Elisabeth hade respekterat och gynnat invånar: narnes nationalitet, hade deremot de regeringar, hvilka efter är 1688 aflöst hvarandra, arbetat på att qväfva henne genom att öfverallt tillsätta eugelska prester och biskopar, hvilka icke förstodo landets spräk och icke hyste nägon välvilja för sina soc kenbor. Denna propaganda har också verk ligen haft ett helt annat. resultat än det åsyftade. I stället för att förvandla walesarne till engelsmän, gjorde regerin gens färfaringssätt dem till dissenters. För att bevara sin nationalitet skilde sig walesarne från episkopalkyrkan, och de dis senterande sekterna ha derföre icke på nå got ställe i det förenade konungariket er sädan öfvervigt som i Wales, Gladstone erkände, att här var ett stort missförhål lande, som mäste afhjelpas, och att det bä sta medlet att fästa walesarne vid Englanc skulle vara att respektera deras national känsla och gifva dem prester, hvilka hel och hället ginge upp i befolkningen. Hvac den engelska civilisationens utbredanmde be träffar, trodde Gladstone, att walegsarne snart skulle finna det omöjligt att undan draga sig att läsa engelska; men landet: eröfring af det herrskande språket inom ri ket skulle försiggä på fredlig väg och utar kränkning af befolkningens sjelfkänsla och fördomar. Slutligen försäkrade Gladston dissenterne i Wales om, att hän i högst: grad erkände de uppoffringar, de gjort för at försäkra folket om tillfredsställandet af des: religiösa behof på modersmålet, och att ha hyste den högsta aktning för den kärlek som walesarne hyste för sin forntid oc dess traditioner. Detta måste man säkerli gen tillägga mycken politisk betydelse, eme dan walesarne till större delen äro dissen ters och icke äro främmande för önsknin gen om en särskild politisk ställning inom riket.