Aftonbladet – 28 augusti 1873, sida 3

gett hans sinne vara uppmjukadt, öppet för nya intryck; men han hade likväl undvikit henne mer än någonsin — kanske voro hans misstankar skärpta? Och nu var han rest — borta, för att aldrig mer återkomma! — Detta var sorg nog i och för sig sjelf, men bittrast, mörkast af all grämelse var dock skammen att misstänka sin egen mor, att anse sig medveten af den nedriga stölden och ej kunna äterbära det stulna. Deriläg en fasa öfver allt hvad fasa heter, och det enda hopp, som ännu glimmade i detta mörker, var att Grace någon gång — hon visste icke sjelf? när eller huru — skulle återfinna bältet och utan modrens vetskap lemnaigen det till dess egare. Men ännu funnos flera ämnen till bekymmer. Den första September hade kommit och gött; räkningen på tjugufem pund var förfallen, men icke betald. Bekämpande en tillåtlig stolthet, gick Grace till kryddkrämaren öch utverkade isig med tårar, dem han ej kunde emotstå, att få räkningen förnyad på ännu en månad; och nu var denna månad i det närmaste slut, men inga pengar funnos tiil ligviden. Åtta eller tio personer, som varit skyldiga mrs Harvey pengar, har de dött i koleran; några af dessa efterlemnade inga tillgångar och allt hopp om godt görelse var försvunnet; andra hade tillgångar, men dessa voro ännu i lagkarlars händer, och mrs Harvey kunde ej få något, förr än gård eller nät eller strömmingsbåtar blifvit försälda. Hon gick frän den ena till den andra med rynkad panna och tungt hjerta, samt kom slutligen hem med tomma löften, som hundra gånger förut. En dag begaf hon sig till mrs Heale. Gamla Heale var skyldig enkan öfver tretton pund — men dem såg han ej det ringaste skäl att betala, Hans kolera: