Aftonbladet – 25 augusti 1873, sida 2

garnes konung, är en af de största narr-j aktigheter, som tidningarne uppdukat för sina läsare. Nasr-eddin känner hvad titlar och höflighetsbetygelser verkligen betyda mycket bättre än många europeer, och han och det stora flertalet af hans svit har i vänskapsbetygelserna endast sett en artighet, ett storartadt svar på den förekommande artighet, som Persien städse visat de euro peiske sändebuden i Teheran. Till slut upprepar Vambery sin förnt uttalade hsigt, att Persien har mycken utsigt till att blifva i det islamitiska Asien hvad Japan blifvit i det bnddhaistiska, en åsigt, hvilken delas af många europeer, som rest i Iran. Tvenne hinder stå emellectid i vägen. Det ena är att Iran i jemförelse med den rika och yppiga japanska naturen endast är en ödslig öken, ty endast höglandets östra och norra rand kan uppodlas; det andra är den mohammedavska lärans förstenade konservatism, som är den stora stötestenen för alla reformer. De sociala förhållandena hvila här på en religiös grundval och detta i en helt annan utsträckning än i de stater i Asien, som ha en annan tro än islamismen. Under sädana förhållanden skola den persiske konungen och den lilla skaran af hans följeslagare äfven under de gynsammasie förutsättringar endast kunna sprida nägra svaga gnistor af den nya kultaren, och frågan är cm åg skola ha allvar och ihärdighet nog för att kunra blåsa upp dessa gnistor till välgöravds och upplysande lågor.