Aftonbladet – 22 augusti 1873, sida 2

s—LL vattendränkt äng; derefter den silfverklara Whit. Bommen vid bron var öppen; Tom skyndade igenom densamma. Med lyktans till hjelp såg han friska fotspår som gingo åt ängen. Framåt! Fram och åter, under mera än en timmes tid, ströfvade Tom och hans följeslagare på denna äng, än snafvande öfver störar, än stötande emot sofvande kor. Flera än en gång hejdade de sig just i sista ögonblicket, då de vero i fara att stupa nedi djupa grafvar. Efter denna tids förlopp var Tom nära nog hopplös och färdig att vända om tillbaka, då hans blickar föllo på endel af floden, der töcknet låg högre än annorstädes och månens reflex emot vattnet bättre nåd de till hans ögon. Och i de glittrande, småkrusiga vågorna der borta, nära andra stranden — hvad var det för en mörk massa som han såg? Tom mindes väl till denna plats sedan fordom, Floden var der mycket bred och mycket grund samt bildade en mängd låga holmar af grus och torf. Man var nu i Oktober och just då var vattnet ännu grundare än varligt — der det mörka föremålet låg, knappt fyra tum djupt, medan det på sidan gick till knäna. Den nämda, mörka massan, hvad den na kunde vara, låg på sextio fots afstånd från konom och aftonen var väl kylig för att vada ut i floden. Kanske var det blott en gammal fiskryssja, en död hund eller ep halm-: kärfve, som af våda följt med floden: Men nej — Tom tyckte att föremålet hade ett misstänkt utseende, Ja, nu har jag det, som vanligt! Här tår jag våt, smutsig och elänaig, emedan ag blandar mig i affärer som alls inte röra!