Aftonbladet – 19 augusti 1873, sida 3

Men nu började en mängd saker af finaste gul framkomma: 1. Ett klotrundt, flaskformigt guldkörl af: centimerteg höjd, 403 grams vigt, med I Zig-Zag gående orneringar; 2. En guldbägare, 9 centimetej hög, vägande 226 gram; 3. En präktig guldbä gare, vägande 600 gram, med tvä stora handtag och arbetad i form af ett fartyg. Bägaren har2 pipar, en större och en mindre. Den senare antages vara afsedd för värden, som drickersin gäst till. hvilken då fortsätter ur den större pipen eller utbömin. gen. Sjelfva bägaren tyckes vara gjuten. men hand: tagen äro smidda; 4. Flere mindre bägare af guld. blandadt med 25 procent silfyer, sila hamrade 5. Sex metallstänger af blandadt guld och silf ver, i ena tindan formade som en halfmåne. (An tagligen sådana som omtalas i Iliadens 23:je bok 269:de vers som fjerde pris vid kapplöpningarne): 6. Fyra stora silfvervaser, den största 21 centimeter hög och 20 centimeter i diameter. På den (ena var ett stycke af ett annnat silfverkärl fast smält till följd af branden. Vaserna äro utan fot; 7. En silfverskål; 8. Två fint arbetade små silfvervaser, försedda med ett litet rör på hvardera sidan, afsedt att träda ett snöre igenom; 9. Tretton lansspetsar af koppar, 17—32 centimeter långa och afsedda att sättas på skaft; 10. Fjorton stridsyxor af koppar, den största vägande 1365 gtami 11. Sju dolkar. knifvar m. m., Mikaledes al koppat och skadade af elden, samtfrag ment af kopparsvärd öch fyrkantiga kopparstänger. . En mängd dyrbarheter kom ytterligare i dagen, då S. närmare undersökte den största af silfvetYssbtnia. Han var nemligeu fullpackad med qvinliga smycket äf gul och silfver, som möjligen tillhört konung Priaiiios hustrur och döttrar och blifvit hoprafsade i sista ögonblicket. då fienden och elden rasade omkring dem. (Virgil Kn. 2:516 o. f.) Bland annat funnos här två utomordentligt präktiga hufvudbinlar eller diadem , hvilka såsom ett slags slöja brukade hänga ned på begge sidor om kinderna, Dessa diadem äro 51—55 centimeter långa och 12 centinieter breda, på hvardera sidan försedde med 11 eller flere tiedhängande guldkedjor, hvilka sluta i ett slags bild ar gtild. föreställande Tlions skyddsgudinna med menniskokropp och ugglehufvud. Vidare funnos i silfvervasen 4 praktfullt arbetade smycken att bära i öronen, 56 guldörritigar af de märkvärdigaste former, tusentals mivdre ringar. guldtärningar, enkla och dubbla knappar af guld (till formen nästan liknande våra moderna skjortknappar), 6 guldarmband, till en del af präktigt arbete, prydda med hufvuden; en mängd guldperlor, små guldtenar med hål i (att begagnas såsom mynt?), fyrkantiga och runda prismer af guld, likaledes med hål i o. 8. Vv. Schliemann förmodar, att en eller annan af Priamos familj under grekernes stormning af Troja, då elden närmade sig det kungliga pa latset, flytt med alla dessa dyrbarheter, men på mureu träffats af eiden eller fiendens hand. Snart derefter betäcktes allt af röd aska och grus från branden. Omkring 5—6 fot öfver det ställe, der jorden slöt sig öfver Priamos skatt, bygdes sedermera af trojanernes efterföljare en ny muraf omkring 3 alnars tjocklek. Schliemann upplyser vidare, att han på senaste tiden lyckats uppgräfva ett rum, 9 alnar i fyrkant, som tillhört Priamos hus, och att han på samma ställe funnit lerkärl med en inskrift, som hvarken han eller hans lärde vän, fransmannen Burnouf, kunnat tyda. En utförlig vetenskaplig beskrifning öfver detta högst märkliga fynd är redan lagd under pressen hos Brockhaus i Laipzig för att ingå i Schliematig verk öfver hans trojanska utgräfningar. Den kommer at; åtföljas af en atlas med 216 fotogsafiska afbildningar. . . Schliemann skall hafva bragt sin dyrbara skett i säkerhet till Athen. På grund af en turkisl Aritlätt skall Her psorligen vara förpligtad att aflemna hälften a! allt hvad har finner till det turkiska museet i Pera (i det va ande Irenekyrkan), hvilket emellertid skall befinhä sig i en förfärlig oordning, i det de herrligaste forn saker nu ligga huller om buller. Detta museum bevakat ret! etor svartsjuka af den turkirka regeringen, som satt ierc äkildtrakter utanför detsamma, hvilka ibland till och fhed äfyise museets direktör och hans medhjelpare. Turkärne reta, att museet innehåller dyrbara och märkliga saker, Heh fe hafva icke något vidare be: grepp om dessa Schliemåht skall hafva skickat 6 fulla säckar med fornsaker (näppåligön de bästa) till Irenekyrkan, men det öfriga med fartyg till Athen. För öfrigt blir den turkiska regeringen beträffande fornsakerna som oftast värre dragen vid näsan af sina egna embetsmän än af europ6rne. Då engelsmännen företogo sina berömda utgräfningar i Efesus, hade äfven de förbundit sig att aflemna hälften. och turkiska embetsmän hade skickats med dem för att hålla ippsigt; men turkarne funno det i hög grad ledsamt att se på gräfningarna, och tillbragte derför hela sin tid i bad och kafter, utan att bry sig om, att engelsmännen skickade bort det ena fartyget efter det andra med de. värdefullaste farnlamningar