Aftonbladet – 18 augusti 1873, sida 3

Den förflutna veckan hade varit mycket fattig på tilldragelser, i synnerhet i vårt fädernesland och allra mest i vår hufvudstad, om icke den tyske kronprinsen förbarmat sig öfver oss och kommit för att gifva stockholmarne något att tala om. Man har både i Sverige och Tyskland, kanske äfven i andra länder, brytt sina hjernor med att utfundera orsaken till hans kejserliga-kungliga höghets hitkomst, oci den tyska pressen bar särskildt derom skrifvit länga spalter, hvilka kanske mest gå ut på att bevisa, det vi skandinaver ändtligen afsvurit våra villomeningar och med ödmjuk uppsyn och ångerfulla ord anhålla om att; med fullkomlig glömska af Pragfredens 5:fe artikel, blifva upptagna i det allena saliggörande germaniska förbundet. Det finnes dock personer, hvilka äro så föga politiska, att de tro, det den tyske fursten verkligen icke kommit hit för att göra propaganda, utan endast för att förströ sig litet, lära känna Sveriges hufvudstad, hvilken han hört omtalas skulle vara en så vacker plats, få fara omkring på Mälaren, som är nägot helt annat än sandhafvet omkring Berlin, hemta frisk luft i Drottningholms vackra park, röka några cigarrer i sällskap med konung Oscar och tala om dagens on dits inom litteratur och konst, göra en tur på Djurgården och med egna sinnen pröfva, om Hasselbacken verkligen är så utmärkt, som han hört sägas, och. br Davidson den bäste af alla besökta värdar, samt för öfrigt njuta på bästa sätt af sina sommarferier. En annan utläggning förklarar kronprinsens besök dock ur en mycket djupare, ej så sjelfvisk, utan helt menniskovävlig afsigt. Någon sällsynt uppriktig hofman skulle nemligen efter en glad middag i Potsdam, eller hvar det kunde vara, under det förnöjsamhetens leende spred gig öfver kronprinsens manliga drag, hafva vågat erinra honom, det kanske ej alla menviskor voro så belåtna i samma ögonblick. På furstens fråga, om det vore möjligt att någon misebelåtenhet kunde finnas i bans faders rike, skyndade hofmannen naturligtvis att svara: ett ovilkorligt öfvertygande nej, men det kunde finnas andra menniskor som hade trbkigt, och hofmannen visste bestämdt, att detta vore fallet med invånarne i Sveriges hufvadstad. Dessa hade redan uttömt de flesta af sommarens resurser. De hade varit med om en kappsegling med sveuska segelsällskapet, en dito med Lidingö segelsällskap, en dito med Roslagsskutorna; de hade så nyligen gästat i Visby, att de ej gerna kunde fara dit igen; de hade tillräckligt sett och hört Tjufskyttarne och visste ej ännu att de så snart skulle få åter höra Friskytten, i fall nemligen icke hr och fru Willmang sjukdomsfall inträffat; de voro redan ledsna på Georginos Konstantinos, den skönt tatuerade mannen, på hvars kropp en utmärkt konstnär arbetat i ett par år; de gittade ej längre höra talas om utställningen i Wien; de hade ej längre festbulletinerne från Nerge att tillgå; de visste icke ännu, om Arla Coldinu skulle få någon sommarhöptid — med ett ord: de hade tråkigt, alldeles oerhördt tråkigt. RR Hvad skulle de tala om? Icke kunde de ouppbörligt tala om vackert väder och fult väder, om sina landtliga hvardagsnöjen på sommar ställena vid Saltsjön och Mälaren, Edsviken och Bruusviken? Man kan ledsna äfven på det bästa, och de hade redan ledsna: på allting. Det var då Tysklands kronpring, rörd af hofmannens framställning, lydde sitt ädla hjertas maning och for bit för att gilva oss nägot att tala om. Se der den egentliga orsaken till det furstliga besöket. Månne hans menniskovänliga afsigt krönts med framgång? Vi kunna ju lötsa tro det, äf