Aftonbladet – 16 augusti 1873, sida 3

detta afseende anses lemna ett resultat, till hvilket man knappt i mannaminne haft motstycke, KRITERIERNA LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: En nordisk köllskrift i ny belysning. — Daa, Tidstavler, — Litteraturoch konsnotiser. En nordisk källskrift i ny belysning. Studier over Kong Valdemars Jordebog. Efter trykte og wutrykte. kilder. Af Johannes Steenstrup. Förste afdeling. Oplysninger om landets forvaltning i det 13:de ärhundrede. (Kjöbenhavn, Rudolph Klein, 1873.) I k. danska vetenskapssomfundets skrifter finnes offentliggjordt ett arbete af prof. Paludan Miller om kung Valdemars jordebok, som varit egnadt att Ådraga sig den största nppmärksamhet. Resultatet af hans undersökningar öfver denna forntidslemning som efter hans egen utsaga hittills blifvit betraktad nästan med atgudadyrkan, var nemligen ihgen:ing mindre äm detta, att jordeboken, som föreligger blott i en enda handskrift — såsom beståndsdel af en pergamentskodex wi 1iksbibliotetet i Stockholm ) — var en buk tilböfning i skönskrift. Liksom de andra styckena af handskriften utgöra en brokig samling olikartade och förment värdslösade saker, sä skulle ock sjelfva jordeboken vid sidan af den vackra utstyrseln förete ett högst vanvårdadt in nebåll. Då hufvudsaken för nedskrifvaren varit utseendet, fanns just ingen rimlighet att förskriften återgifvite korrekt, och antagligen hade mycket blifvit öfverhoppadt eller utelemnådt. Uppfattas boken som ett. kalligrafiskt arbete, skulls man, enligt Paludan-Miller, derigenom få en förklaring på de många luckorna och till utseendet orimliga förhållandena, jordeboken företer. Mot denna uppfattning har nu kand. juris Johannes Steenstrup framlagt sina tvifvelsmål i det ganska omfängsrika häfte, vi härmed önska anbefalla till det bästa. Prof. Paludan—Mäiller, menar hav, har visserligen kunnat ådagaläggay avt jordeboken ännu blifvit föga förstådd, samt väcka misstankar mot densamma; men till och med om man ville medgifva; att der funnes alla påpekade felskrifningar eller felzktiga uppgiftter, måste detta synas föga betydande i ett så stort arbete, som till på köpt uteslutande består af namn och siffror. Hr Steenstrup är för sin del af den bestämda öfvertygelse, att skriften är så långt ifrån en öfningsbok i skrifning, att den synes hvad äfven inne: hållet angår vara utarbetad med noggranhet och ha varit förstådd af nedskrifvaren. Deremot medgifver gerna hr S., att jorde: boken hittills blifvit alltför litet studerad. Fastän många gifvit bidrag till tolkningen af enstaka punkter i detta arbete, har ännu ingen anställt studier, som i samma grad gällt jordebokens innehåll och en minutiös pröfning af handskriften. Men framför all saknades som utgångspunkt för en artig uppfattning en så vidt möjliv ar andrå källor än jordboken hem: 4 uppfattölng af ont staten och samhället på, kung Valdemars tid, en brist, 80, pyot, PM. genom flere förträffliga sfbandlingar sökt afhjelpa, I samma, syltemkl har ock författaren 1 detta inledande gifvit en öfversigt af Jandete och samfundets förvaltning under det trettonde ärhundradet, och särskildt af de olika ståndens ställning inom wdwministrationen samt bidrag till landets ekonomi. Den nämnda tidsrymdev bildar i synnerhet ett helt med afseekde på landets inre förhållanden, hvilka under Valdemar Sejra långa regering, se dan drömmen om ett Östersjövälde försvunnit genom slaget vid Bornhöved och folket kommit i ro, utbildade sig i en tast form. Samfundet antog genom egeu tillväxt en bestämd skappad, och konungen gaf genom lagstiftning sin ordnande hjelp, Under den följande tiden, då det arbetades vidare på den under kung Valdemar uppförda samfundsbygnaden, hänvisas onpphörligt till hans regering, och det heter till och med ofta i förhandlingar och öfverenskomwmelser, att förhållandena skulle förblifva sädana, som de voro i Konning Valdemars dage og af Arild, så att hela den tidigare utvecklingen synes liksom afspeglad i hans regeringstid; bakom den ligga Arilds dagar. Lätt begripligt är, att förf:s omsorgsfulla ntredning till orientering i jordeboken måste vara af stort kul:urhistoriskt värde och intressant äfven för ändra än fackmän, t. ex. åf han afbandlar landets indelning, konungens ställning, riksdagen och annat dylikt under uessa länge sedan svunna tider. Bland annat ba vi fäst oss vid redogörelsen för jordb akets omfattning. Särdeles karakteristiskt är det för den äldre medeltiden, att don icke känner gårdar med vidsträckta åkerfält. Den rike, som egde mycket jord, hade strögods, men inga samlade besittningar. Från landets bebygningstid har der legat gärd vid sidan sf gård, och sammanläggning af fält bar varit föga bruklig. Den tideps fkerbruk kan icke, som nutidens, ha dragit fördel af en stor dritkraft, och äfven de största gårdar hade jord blott till 3 eller 4 plogar. Af de enstaka större gärdarne upp stodo de så kallade hufvudgårdarne, curie principales, hvilka dock knappast finnas till förr än i det fjortonde århundradet. ISkäne pämpas de sålunda första gången 1317, då presten Ascer vid S:t Mikaels kyrka i Lund testamenterar unam curiam principaJem cum 4 coloniis ete. 1319 påträffa vi on pantsättning af en sådan gård, och efter derna tid nämnas de ofta. De gårdar, som notan att vara sätesgärdar sköttes under egarens syrciella uppsigt af en redesvend (ladufogoe), kallades grangie, ladugårdar. Klostzen hade ofta en mängd sädana grangier, som, när klosterreglerna det tilläto, förvaltades af de andliga sjeltva. För att välja något annat, t. ex. skatterna under ifrågavarande ärhrndrade. sk voro de ordinära aftre slag — Nathold, Innze (arbeten till landets förevar) och Leding (krigsumgälder) — af hvilka vi stanna nägor vid det s. k. Nathold. Den förste konnng, som valdes i ett land, der förut familjerna med sina öfverhufvud voro samfundets beståndsdelar, har knappast haft synnerliga inkomster som konung. En af lan-: dets store valdes till herskare och var blott primus inter pares; att han sjelf hade medel til! att emottaga en sådan ställning, var utan tvifvel en förutsättning för att han blef vald till konung, men icke något som anskaffades honom efter valet. Med utveck: lingen af staten följde utvecklingea af konungens ställning. Åt konungen, kring hvilken ett hof bilåzt sig. och som nu stod