Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 3

men växer snart till och är efter 14 dagars förlopp omkring , tum långt. Det hållersig dock ännu i vattenytan, hvarest det lifligt simmar oming. Denna omständighet gör att hummern har svårt att föröka sig. Hr Å. Hansen uttalar sig härom sålunda: Förr har det förundrat mig, att det fanns så litet hummer; nu förundrar det mig mera, att det ännu finnes någon hummer. Låtom oss tänka oss huru de går det i det fria utkläckta hummerynglet. Står vinden mot land. så drifves ynglet upp emot fjärden, der det skall kastas på stranden, förtorka och dö eller blifva ett byte för strandfoglarne; gå vind och ström ut till hafs, så föres ynglet ut på ett så djupt och kallt vatten, att det svårligen, för att icke säga omöjligt, kan lefva. Är det så lyckligt att kunna undkomma dessa faror, så är hummerungen, så länge den liten och klen färdas i vattenytan, en mycket välkommen mat för småsill och mört samt tärnor och andra vattenfoglar; kort sagdt: hummerynglet tyckes öfverallt vara dömådt sill undergång, så fort det har sett dagens ljns. Kunde man deremot freda det, intill dess ungarne blefve så stora, att de sökte sig till hafsbotten till sina naturliga gömställen emellan tång och sten, så är det intet tvifvel om, att man skulle kunna i otrolig grad föröka fångsten af våra hummerfiksen. Hr Hansen i Akrehavn, ingeniör Lorange och skolföreståndaren Olsen i Kopervik hafva nu slagit sig tillsammans för att arbeta vidare på grund af de gjorda erfarenheterna. Man tänker nu på att inhägna en park, der ynglet så småningom, allt efter som det utkläckes i kistan, kan utsättas och fredas, åtminstone till dess ungarne bli så stora, att de kunna söka sig till hafsbottnen. Man antager nemligen, att de, då det lider framåt hösten, skola vara så stora. att de sjelfva kunna skydda sig för sina värsta fiender, hvarför man ämnar först då utsläppa dem ur parken. För ett så allmännyttigt ändamål måtte man väl på ett eller annat sätt kunna erhålla de till de första försöken behöfliga medlen. Visar det sig att saken ej har några praktiska svårigheter, så bör utkläckningen öfvergå till en kommunens eller statens angelägenbet. Man kan nemligen icke vänta, att den enskilde mannen skall företaga sig att odla hummer, ty denne håller sig icke såsom laxen på ett visst af den enskilda egendomsrätten fredadt ställe, utan stryker längs hela kusten och fiskas i det för alla fria hafvet, och för den enskilde mannen skulle det alldeles icke vara uppmuntrande att använda tid och penningar i ett företag, hvaraf han sjelf skördar en mycket ringa del utaf afkastningen. Af det utkläckta ynglet tages hvar fjortonde dag några exemplar och läggas på sprit, på det man må kunna se huru fort ynglet växer. Af dessa på q lagda exemplar insändas några till professor Rasch i Kristiania, hvilken man ämnar anmoda om välvilligt bistånd under de framtida försöken. PST AN TN YDRE RAR TES