Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 3

I qvalitet företrädesvis skall finna sin afsättning i de nordliga engelska hamnarne, men jact hela taget efterlemnade ett särdeles godt lintryck och gaf vitnesbörå om både intresse, ER Ja Ta REN horska slagtboskapen ti AR sr RÅ NR RE följd af sin ringare deremot svårligen kan konkurrera på Londonmarknaden. — Beträffande landtmannamötet gå alla berättelser ut på, att det i kunnighet och sunda ekonomiska åsigter hos den talrika samhällsklass, hvars angelägenheter här afhandlades. Detta tyckes deremot icke i gzamma grad kunna sägas om dess närmaste efterföljare, handtverkaremötet, som från början till slut var en enda stor protest mot de liberala åsigter, som ha dikterat 1866 års norska hbandtverkslag och hvilka också efter hand ha gjort sig gällande i ordnande af vår tullbeskattning. Ansprkket, att lagstiftninningen å nyo skulle gripa in och ordna förhållandet mellan handtverksmästaren samt hans gesäller och lärlingar, i likhet med hvad som var förhållandet före år 1866, var mötets nästan enhälliga resuitat, och om man härtill lägger, att man dessutom begärde, att införseltullen på utländska industrioch handtverksalster skulle höjas, är det icke svårt att förstå, hvilka hufvudåsigter här voro rådande. Förgäfves bekämpade några utom handtverkarnes krets stående deltagare i mötet den tro på protektionismens pytta och nödvändighet, som uppenbarade sig i båda dessa yrkanden; det gagnade icke ens till något, att Drammens inom sin valkommun högt aktade och anseåde storthingsrepresentant, grosshandlaren Schwartz, uppträdde och sökte göra klart för åhörarne, att deras eget yrke i sjelfva verket stods sig bäst vid den fria konkurrensen, alldeles på samma sätt som handeln, hvilken också förut var insnörd af lagbud och monopoler, men just har blom: strat upp så kraftigt, sedan dessa blefvo afekaffade, Han påminde äfven om, huru liten sanvolikhet det fanns, att den lagstiftande makten i våra dagar och här i Norge skulle beträda dena reaktionära väg, på hvilken hardtverkarne yrkade att hon skulle inledas, Härtill skulle storihinget helt säkert icke medverka, så framt icke de mest tvingande skäl kunde visas. Men sådana kunna icke andragas; handtverkenas utveckling är nu äfven hos oss på god väg, och de olägenheter, som visa sig, kunna endast undanrödjas genom associationer och frihetens egen makt. Det hade blifvit anfördt, att det var svårt att få dugliga arbetare; men detta var icke något bevis, att handtverkena hade gått tillbaka. I skeppsrederiet, i skeppsbyggeriet, på de mekaniska verkstäderna — öfverallt klagades öfver brist på dugligt folk; men detta var just ett bevis, att dessa verksamhetsgrenar hede fått en sådan utveckling och tagit en sådan fart, att man hade sysselsättniog för dugliga arbetare uti långt större omfång än förut. Man tager väl knappt fel, om man söger, att framtiden fullkomligt skall bekräfta hvad här yttrats om nationalrepresentationens afgjorda obenägenhet att vare sig genom lagbud eller genom en protektionistisk tulltaxa åter närma sig den äldre, öfvergifna ståndpunkten. Så till vida skall derför det allmänna norska handtverkaremötet år 1873 trots denj enhällighet, hvarmed det sammanslöt sig om dessa yrkanden, säkerligen bli utan nä l gon omedelbar praktisk betydelse. Yttrandena om det nuvarande tillståndets stora olägenheter voro väl mycket skarpa; men atanför sjeliva handtverksklassen är utan tvifvel nu för tiden den åsigten den rådande, att dessa olägerheter icke förskrifva sig från den nya näringsfriheten, utan äro: de oundgängliga följeslagarne åt ett öfvergångstillstånd, som öfverallt gör sig gäl-) lande på grund af den fabriksmessiga tillverkningens jätteartade framsteg. Miseionsmötet, som var det nästa i ordningen ech var samladt de sista dagarne il Juli månad, beredde allmänheten en öfverraskning, som knapt skall visa sig vara afi en för mötet ovilkorligt smickrande beskat.: fenhet; ty den medförde afskedandet af den man, hvars outtröttliga och uppoffrande verksamhet nu i mer än en mansälder har upprätthållit och ledt den norska hedningemissionen i Natalkolonien och på Madagaskar, biskop Schreuder. Hvad som förorsakade denna våldsamma brytning är svårt att veta, l då de förhandlingar, ur hvilka den uppstod. såsom det slutliga resultatet, höllos för stängda dörrar. Man har väl äfven förutj hört talas om, att Schreuders ställning icke var så särdeles fast, hvarken hos missions-: styrelsen, som här hemifrån skulle leda hela missionsarbetet, och hvars åsigter icke alltid stämde öfverens med den på sjelfva stället verkande och med de dervarande förhållandena förtrogne Schreuders, eller hos de öfrige missionärerne. De tvister, som det kollegiala förhållandet i sistnämnda afseende förorsakat, sökte man för några år sedan undanrödja derigenom, att Schreuder utnämndes till biskop och på detta sätt fick ett slags öfverhöghet öfver de andre missionärerne. Öfver honom åter betraktar sig väl den noraka missionsstyrelsen såsom summus episcopus, och denna hierarkiska apparat tyckes nu ha gävt sönder. Olyckligtvis kommer denna beklagliga kris strax ofvanpå underrättelsen, att den norska missionen har varit nära deran att bli utjagad ur Natallandet, bland hvars okunnige och djuriskt råe invånare hon ända sedan år 1843, då hon först sattes i gång, blott har lyckats vinna ganska få proselyter. Något bättre står det väl till på den andra missionsmarken, Madagaskar; men det oaktadt torde det väl inträffa, att dessa senastehändelser skola bidraga dertill, att de enstaka röster vinna mer gehör, hvilka ha påstått, att det på långt närmare håll, inom vårt eget lands gränser, fiones missionsmarker, der de stora medel, öfver hvilka missionssällskapet förfogar — sistlidet år hade det en inkomst af mer än 25,000 spå. och hade i sin tjenst en biskop och 16 prester förutom medhjelpare 0. 8. Vv. — kunde användas till betyd: ligt större välsignelse och gagn. På de senaste dagarne har man slutligen såsom ÅÄ 4 det kyrkliga landsmötet, hvilket i går sammanträdde här i Kristiania; det räknar icke mindre än omkring 550 deltagare och antages skola vara samladt omkring 10 dagar. Dess program omfattar 5 frågor, nemligen om religionsfribet för tjenstemän, om konfirmationsorganisationen, om civilt äktenskap, om sockenbandets lossande! samt om församlingsråd och församlingsmöten. . ; ; j ; l l Å j ; ; j 1 4 ij i g 1 g 1 1 8 J l t f 1 f I ( 1 1 I