Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 2

svårt det är att efter on mindre välbetänkt förändring åstadkomma ön amnan, om ock otvifvelaktigt i bättre riktning. Särskildt instämma vi af fullaste hjerta med granskaren uti hans vackra och täokvärda slötord. sMed tillbörlig aktning för den dogmatiska grutidligheten, nalkas ällt närmatd, den tid; då svenska försarhlipogen fordrar biblisi teologi med en enkel hänvisning till det he liga ordet, helst höråt ur Frälsarens egen mun, under omedelbart tillträde till hans gudomliga person, sädan han i himmelsk klarhet framträder i sin fullkomliga lydnade lifsgerning, utan all systematisk bearbetning Om det onda aldrig kan utrotas från jorden vill den på detta sätt komma åtminstone t deh trösklara öfvertygelse, att synden i Kris kärlek måste försvinna ifrån hjertats begä! att älskas i dess lustar. i Så bör vår tids bättre riktning förstås att den vill en kristendom i anda och san ning, i stället för de gamla systemerna vördnadsvärda men föräldrade former. Der är icke trolös, Den lefver i väntan och hopp om den snart uppgående morgönrrod naden till en ny kristendömöns dag, då et gudomligt förnuft äfven på jorden kan gör: sig gällande. Men den skådar med sorg på den afart a kristendom, sådan den antingen svärmar un der sektandans sjukliga hänförelse i vantron yttre gudaktighet och tanklösa tillegnan a Kristi rättfärdighet eller ack förtvinar veridsmenniskans obesvärade tro, förfinad bildning och kallsinniga liknöjdhet, oberör af kristendomens anda, ty i intetdera falle har kristendomens eviga mening blifvit fö stådd, så länge dess tro kan tänkas uta fromhet eller lefva skild ifrån ett helgad sinnes återvunna frid med Kristus i Gud.