Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 2

jrå, att ingen bearbetning borde utgå från s ågon annan synpunkt än den heliga skrift, ! kh vida icke komiterades tippårag (på gränd f 1868 års kyrkomötes ättryckliga anhbålli in) blifvit inskränkt till att uppgöra för-l1 lag, som erhåller senkelhet och bestämdet med nödiga förklåringår och tillägg : 1 Luthers lilla kåtekes. Då denna ömel-,q tig efter 1309 ej för svenska församlin-1 ar värdighet af symbolisk bok, upp-jl attar förf. kyrkomötets anhållan i detta af-li eende såsom en frisägelse från symboli-!f 1 1 ( J ka systemet, hvilket visst icke innehöälles Luthers lilla katekes, Han uttrycker sin lädje öfver att denna finnes qvar och eger det nseende, att på densamma en ny förklarin an byggas med förhoppning att deraf ett efvande träd öppkömtier, som bär frukt; å samtia gång han oförbehållsamt uttalar : in menivg att ett fruktbärande träd kan ldrig för kyrkans framtid uppkomma afj: Ha dessa reaktionära försök att bterföra li ristendomen till kyrkomötenas konfessionar ism, hvilken, ända från 4:de seklet genom : 1ela medeltiden gående, det sextonde seklets ! eformation blott endels lyckats besegra. ji Det är särdeles en pönkt i komiterades. örslag, mot hvilke granskaren med stor : craft vänder sig, nemligen dess framställing af rättfärdiggörelseläran, hvarvid hanl! mmärker att vår tids ortodoxism, liksom ietismen, synes arbeta på menniskans förrosselse, då den frånkänner henne all handingskraft, alla i Gads ord åt Ketine bevaade andliga förmögenleter för att förödnjäka hennes sinne till att emottaga rättärdiggörelsen, friskänkt af nåd utan geriingar,, Öfverallt i det nya förslaget, sö ser förf., finneg den ånger, som följes af pättring, den tro, som verkar helgelse, förträngd: sedeläran undanskymd af trosläran: Jemförande denna lära med nya testanmentets, särdeles Jeru egunå upprepade förpligtelser till bättring öch och omvändelse, till helgelse och renlefnad, etälda till menniskans tänkande förnuft, verkande vilja och fria beslut, kommer förf, till den slutsats, att den nu antagna katekesens uppfattning af menniskan sluter sig närmare till bibelns, den föreslagna åter mera till Augustinl. Derför hafva också den förres författare i senaste tid alt mer blifvit ståmplade för sin rationalism såsom semipelagianer, om ej pelagianer utan att i egentlig mening vara irrlärige, under det deras förkättrade neo logi enligt granskarens uppfattning helt enkelt bestod deri, att de för att återföra kyrkans lära till de tre första seklernas kri: stendom, slöto sig närmäre till bibeln än till de symboliska böckerna. Man må dock häraf icke förledas att tro att förf. hyllar endast ett annat slag af reaktionär kristen dom, än den moderna oriodoxien, ty han säger uttryckligen att kristendomen kan icke vara en i en visa tsologisk form stelnad tanke, utan är en lefvande organism, stadd i fortgående utveckling. Och rörande våra dagars pietism yttrar han att, om deri finnes kristlig ande, är den ensidig och inskränkt, då den motsätter sig det goda som finnes i tidens riktning och kan icke hes kristendomens fordomsfria vänner vinna an nat än missaktning, i samma mån som den missförstår sin egen tid. Den himlaflägt af evangelii rena lära, som genomgår Luthers lilla katekos, återfinner granskaren ickoi kvmiterades förslag. Der dväljes trossystemernas anda under ängsligt bemödande att frånkänna menniskan hvarje moralisk egenskap, på grund hvaraf hon med sina af Gud förlänade andliga krafter kunde uppfylla sin bestämmelse och betrakta sig ejelf eller behandlas såsom ett tänkande eller viljande väsen, i stället att framställas såsom en andefattig och viljelös med endast ett enda åliggande: att tro Jesu löftesord. Då i vår tid ingen anledning finnes att frukta att menniskan nu, liksom i reforma tionstidehvarfvet, skulle hysa en däraktig inbillning om någon sin moraliska förträfflighet och derpå grundade anspråk inför en helig Gud, finner granskaren fara för egenrättfärdighet med andligt högmod i stället ligga närmare genom inpräglandet af en sådan tro, hvars saliggörande egenskap säges ligga deri att den som tror att han tror, att han har syndaförlåtelse, han har — utan vidare. Det är dock icke blott i den s. k. soterologien (läran om försoningen), som förf. i komiterades förlag finner en ängslig kon fessionalism i stället för evangelii enkla och upphöjda lära, han finner den ock i framställningen af treenighetsdogmen och dess behandling at åtskilliga andra stycken, dervid hufvudtanken synes hafva varit att undanrödja all dogmatisk oreda, Såsom ett exempel på hvart ultraortodoxien leder anför förf. utvecklingen af frälsarens ord: Den som tror och blifver döpt, skall varda salig till den dogm, att den som dör utan dop blir osalig, eburu endast säges, att den som icke tror skall varda fördömd. Och med skäl klandrar han, att den protest, som mot deuna dogm blifvit i nu gällande lärobok nedlagd, af komiterade borttagits. Mer än ett sjukligt föräldrasione kan bäri se en an: ledning till bekymmer, om ej rent af till förtviflan. Resultatet af förf:s granskning blifver derför att, då man icke ens vill lyssna till erkebiskop Wallins, af Wingård och Fran z6n förordade omarbetning af Lindblom, må vi åtminstone få stanna qvar tills vi dare på den punkt, dit vi kommit medelet de med och utan skäl klandrade nya böc kerna frän seklets början, utan att taga ett steg i tillbakaskridande riktning. Och ehuru vi af uppriktigaste öfvertygelse önska den nu gällande katekesens utbyte mot ön enklare och klarare undervisningsbok, anse vi dock de af granskaren uttalade betänk. ligheterna mot det nya förslaget vara af der vigt, att ett uppskof för erhällandet af er bättre lärobok synes oss mindre farligt är antagandet af detsamma, helst man vet hurvo PY IR MIRE INPÅ