Aftonbladet – 14 augusti 1873, sida 2

STOCKHOLM den 14 Augusti. När Svea rikes erkebiskop inledde det nöte, han för någon tid sedak anordnatför itt stifts presterskap, med några betrakelser öfver en gudsfruktan utan seålighet ch en seålighet utan gudsfruktan, leddes an dervid utan tvifvel ej af önskan att ndast uttala en väl klingande antites, ätan f en alvarlig nitälskan ått träffa just vår ids mest i ögönen fallande andliga missörhållanden. Vi torde också knappt missaga oss, om vi uttala den förmodan, att van härvid ej i första rummet syftade på len brist på religiositet, gom ofta och gär! kildt i vära dagar påträffas inom de bil-l. lade samhällsklasserna, enligt hvilken åsigt len lefvande guden blifver blott en abstrakion af menniskans egen tankeförmåga eller ill det högsta en ttom och öfver verlden stående lag. Den stora vådan af en dylik isigt, som naturligen ej lemnar något rum ör den innerliga lifsgemenskap med Gud, vilken är all religions kärna, förmildras!) nemligen i praktiskt afseende derigenom att den, såsom förutsättande en wviss förståndsbildning, ställer på den enskilde for-i lringar på sedlighet och kristliga dygder, som, om de också ej härflyta af någon kär ek till Gud, dock ädagalägga en kärlek till menskligheten och en lefvande känsla atde förpligtelser, man till henne exzer, hvilka lock alltid mäste bidraga till att göra både on sjelf och verlden i någon mån bättre och lermed också, om än högst medelbart, till förverkligande af Guds vilja. Den fara i våra dagars andliga lif, som vi tro att Sveriges högst satte själavärdare bär vid lag främst åsyftade, liksom han också nämnde den främst, är den saknad al sodlighet i egentlig mening, hvilken utmärger en bos oss ganska allmänt förekommande uppfattning af förhållandet mellan menniskan och Gud, All sedlighet hvilar på medvetandet af frihet och dermed äfven ansvar vid ens handlingar. Den religiösa åsigt, som frånkänner menniskan all förmåga att välja det goda och nedsätter henne till ett blott käril för mottagande af den gudomliga nådens verkningar, upphäfver derigenom känslan af ansvarighet och gör sedligheten hardt när till en i religiöst hänseende likgiltig sak. Det är derför i vår tidej ovanligt att se mycken tro, eller hvad som kallar sig för tro, parad med stor kärlekslöshet, Kristi förtjenst anses så tillfyllestgörande, att man genom att åberopa sig på den samma ej behöfver sträfva efter att ådagalägga någon egen, och genom a!:t upprepa sitt jag tror anser man sig rättfärdiggjord utan någon slags hjertats förändring, visande sig i ett heligt lefverne. Just detta är den sjukliga riktningen i våra dagars fromhet. Läran om det onda, såsom det hos menniskan ursprungliga, har till följd att man icke beraödar sig om det goda, hvilket man anser oupphinneligt, och bekännelsen af några ensidigt uppfattade dogmer sättes i stället för ett religiöst lif. Dettaäri vår tid den största andliga vådan, hvilken det ligger vigt uppå att der blitver bekämpad. Vigtigast härvid är naturligen, att den första religionsundervisningen kommer att hvila på en riktig grund. Går hon ut på att mera meddela vissa trossatser än att vara ett medel för omskapningen af det inre lifvet, är fara för att detta går förloradt i en Blott munnens bekännelse. Alvarliga varniogsord hafva i detta afseende nyligen blifvit uttalade af en ansedd prest inom vår kyrka med anledning af det katekesförslag, som, af dertill utsedde komitersde utarbetadt och understäldt presterskapets granskning, kommer att blifva ett af de vistigaste ämnen för det i höst sammanträdande kyrkomötets behandling. Att det så anses, derpå har man ett tydligt bevis deri, att teologiska fakulteten i Upsala i stället för det ena af sina ombud vid förra kyrkomötet valt katekeskomitens mest nitiske ledamot. Utbytet af prof. Cornelius såsom kyrkomötesombud mot prof. Hulterantz kan nemligen ej gerna antagas hafva nägon annan anledning än önskan att hafva en respondens ex officio för näninda katekesförslag. Men är det af vigt att komiterades uppfattning blifver väl representerad vid det tillfälle, då förslagets öde definitivt skall afgöras, är det kanske än vigtigare att åt betänkligheterna mot detsamma gifves ett så offentligt nttryck, att den svenska församlingen, om hvars första och allmännaste religiösa undervisningsbok här är fråga, kan bilda sig ett omdöme om det samma. Vi hafva derför under årets lopp flere gånger och gerna lemnat ordet åt insändare, som från en eller annan synpurkt granskat det, och önska nu än ytterligare fästa allmänhetens uppmärksamhet å den enligt vår uppfattning mest grundgående kritik deraf, som hittills framträdt. Den åsyftade kritiken innehålles i en liten broschyr, nämnd: Öfver nya katekesen, i und. förslag till allmän granskning utgit ven, Betänkande af J. M. Almqvist, en åldrig och vördnadsvärd församlingslärare, känd från det gamla presteståndet, bland hvars få liberale ledamöter han räknades, Den är, såsom man borde vänta, skrifven med alvar och värdighet, någon gång äfven med ganska mycken skärpa, då det vigtiga ämnet gör förf. mer än vanligt varm. Han börjar med denförklaring, att en betraktelse öfver den nya katekesen till hutvudsaklig del bestämmes af den olika synpunkt, hvarifrån den vigtiga saken bedömes, antingen det sker ifrån den kyrkliga bekännelsen eller den heliga skrift. Och med kännedom om att i den evangeliskt protestantiska kyrkan dess trosbskännelse aldrig af stiftaren sjelf blifvit afsedd att utöfva något inflytande i annan mening, än såsom intyg och bevis på huru de heliga sanningarne på hans tid blifvit fattade och förklarade, utan att andra tider af dem skulle bindas, anser