Aftonbladet – 12 augusti 1873, sida 3

på Kanheolmsfjärden. Det kan en stockholmare omöjligt underlåta. Han utbyter genast Gotland mot någon Mary, Alma, Mathilda, Emilie eller BSatanella, och så tillbringar han åter en dag på sjön. Utan att någonsin kunna glömma de oförgätliga dagarne i Wisby, lefver nu han midt upp uti sitt intresse för en styf bramsegelskultje. Vädret är visserligen byaktigt, men det går friskt andan för styrbords halsar, och det är endast bateljhalsarne, som få sitta emellan. Han kommer sent tillbaka till staden och det hällregnar. Men hvad gör det, blott man kan illuminera sig sjel! och andra? Och det kan segelsällskapet. Det har ej blott illumiration ombord, utan äfven fyrverkeri och spar sannerligen icke på solarne iden mörka natten. Märkvärdigt är att stockholmaren på en och samma dag hinner med både kappseglingen och skarpskytteprisens utdelning på Ladugårdsgärdet, förutom alla andra glada tillställningar. Man tror kanske att intresset för det frivilliga skarpskytteväsendet icke mera finnes oller att det ätminstone betydligt förslappats, men då bedrar man sig. Skarpskyttesaken är oss alla kär, om också vi icke hålla sä många skarpskyttesexor, som för några år sedav, hvaremot viskjata sä mycket bättre, och det torde uppväga de många sexorna. Iatresset för skjutöfningarne kommer nog ytterligare att visa sig genom de gåfvor, hvilka otvitvelaktigt inflyta för att avskaffa målskjatningspris till tädlingsskjutoingen, som börjar om tre veckor. I den förflatna veckan började sådana gåfvor inflyta från allmänheten, och att ännu flera komma i decna veckan, derom kan man vara öfvertygad. Gälvorna mottagas i Lsovertin Sjöstedts konsthandel vid Fredsgatan, och de kunna vara stora eller små, allt efter råd och lägenhet. Hut vudsaken är att hvar och en som är öfvertygad om målskjatringens stora nytta gifver sin skärf till uppmuntrande af skjatfärdigheten. All slags strike i detta afseende är fördömlig. I den föråntoa veckan talades åter om strike här och der. Kakelugnsmakarne intogo en hotande ställning, och i vårt klimat är det bäst att vara vän met sådana herrar. Saken är likväl bilagd och vi kunna till hösten få så många kakrlugnar vi förmä betala, hvilket är en tröst äfven för den bändelse att vi ej skulle få några rum att bebs. En aunran strike, med hvilken länge hotats, blef likväl icka af. Det sades att uppassarne på stalens värdshas och källare ärnade undandraga allmänheten sina tjenster och sjelive sätta sig iro, så vida källarmästarne icke ökade på lönerna samt, hvilket troligtvis förstods under, gästerna ej fördubblade drickspengarne. Uppassarne lära således verkligen ännu betalas till någon delat värdshusvärdarne, eburu vi trodde att detta vore en redan öfvervannen ständpankt samt att värdarae öfverlemnat hela den omsorgen åt gösterne, såBcm bruket är på avdra ställen, t. ex. i Paris, der upppassarne till och med betsla värdarne för förmånen att få betjena dessas gäster, hvilket ocksä är en icke ringa förmån. Ju högre maträtterna taxeras på våra värdshus, desto större drickspengar tyckas upppassarne fordra. Men tänk, om gästerna skulle göra strike mot uppassarne Oi man kanske skulle återgå till de tider, då drickspengari hvardagslag vore ett undantag och alldeles icke en regel? Om maa i betraktande af de höga siffrorna på matsedlarne skulle låta värdarna allena betala sina biträden? Hvarför ej bilda en förening för icke-drickspengar? Detta kunde nog låta sig göras. Visserligen kunde det hända, att uppassarne då bildade en förening för såa spillande på rockar och kaffes uthällande på benkläder eller att de helt och hållet vägrade göra tjenst, men det borde icke förskräcka oas modiga konsumenter, hviika redan äro vana vid så många vedervärdigheter. I annat fall torde det obligatoriska drickspennisg-systemet allt mer utvidga sitt område, och omöjligt är att säsa hvar det skulle kunna begränsas. Den som i en han: delsbod betjenar allmänheten bör väl också få drickspengar, och gossen som uppbär betalningen på ängbäten mellan Sloctsbacken och Museum, liksom kullorna vid jernvägssängbron ölver Norrström, Det har redan gått så långt att en person, hvilken intager sin middag på nägot af våra förnämsta matställen, mäste, förutom lrickspeogarne, betala 10 öre pr dag för att vara säker om att få igen sin hatt, när ! man lemnar stället, hvarigenom den som dagligen besöker en sådan lokal, och sådana olyckliga finnas verkligen, betalar 36 rår 50. öre om året i hattskatt, då han likväl, det! mäste medgifvas, har sin öfverrock assure-. rad på köpet. Ar samma person underkastad den vanan att efter middagen intaga sitt kaffe på ett af de förnämsta kafgerna inomhus får han betala ytterligare 36 rdr 50 öre pr är, summa 73 rdr för den oqvalda besittningen af en hatt, som i inköp kostar 15 rår och hvilken säledes för beloppet af tributen kunde förnyas ungefär fem gönger årligen. Det vore rent af uträknivg att läta! stjäla hatten från sig fyra gånger om Året, ) stället för att betala tributen, ty då kur.de man förskaffa sig den femte hatten och således ofta hafva nöjet af en ny hufvudbonad : samt likväl ega 13 rdr i ren behällning. Men, det är sant, för 73 rdr i hattafgift:i bidrager man — för att icke äfven tala om li len betryggada besittningen af en öfver-i ock — till två hederliga vaktmästares helj lerliga utkomst med hustru och barn, och t let bör väl också tagas med i räkningen. Låt oss alltså vara meniskor och unna ätf-l) ven vår nästa att lefva. Det är samma li ;rundsats, som tillämpades fordom, när vil! etalade tributen till birbareskstaterna. Be: 6 1 synnerligt är likväl — det kunna vi ej un lerlåta att anmärka — det man icke på nä , ron enda af det europeiska fastlaniets många RT SA II SENSE