Aftonbladet – 11 augusti 1873, sida 3

under det han lyfte upp sista kappsäcken på axeln. Tio minuter senare, sutto de båda damerna I vagnen och åkte bort, eskorterade af Mellot. Frank stod qvar och uppfängade den sista, tärfylda blicken från Valencias vackra ögon, då vagnen rullade igenom byn. Han steg derefter upp i sitt eget åxdon och vek af på den södra vägen, till Pont Aberglaslyn, för att der träffa lorden och meddela honom hvad som hade händt. NIONDE KAPITLET. Vid Rhen. Hvar hade då Stangrave varit hela denna tid ? Hvar en resande ungkarl, ntan hemmets och familjens band, under en eller två månader uppehåller sig, är svårt att säga och rör icke heller någon annan än honom sjeif. Men hvar ban fanns en viss eftermiddag i den första veckan af Oktober kunna vi meddela läsaren. Han vandrade då på höjderna mellan Ems och Coblentz, öfver stubbåkrar, der, om de legat i England, enlast gräs skulle vuxit, men hvilka, trots olöjning och odling, ändock knappt äro mera värda än en engelsk gräsvall, tack vare jordstyckningssystemet, prisadt af dem som icke örstå att skilja röfvor från hvete. Stansrave kom derefter ned på en körväg, sprängd kanten af berget. I den mörka, feta mylan ofvanpå clippgrunden vid vägens sida äxte ekar och kring deras knotiga rötter åg ett djupt ticke af frisk mossa, nr hvilet finare skogsväxter och stora blåklockor öjde sina resliga stänglar. Vackra fjäriar, Hvita amiralon och den silfverglänande Fritillaria fladdrade öfver bromvärsbuskarne och den stora Purpurkejsaen sänkte sig ned till en vattensamling