Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 3

Det qvällas härnere på jorden, Men uppå himmel blå Der tändas de gyllene stjernor, Der dagas det ändå. Och såg du när månen sitt gilfver I natt ät jorden gaf, Du såg kanske ock hur dess strålar Lekte omkring en graf. Hvem sluter hon väl i sin gömma? En hög gestalt ses gå I sorgskrud till grafven och offra En saknans tår aerpå. Från konstens olymp steg han neder, Den genius, som du ser, Han minnet af honom välsignar, Som gått i grafven ner. Historien och folket och sagan . En mäktig tolk han var Den konstnär, hvars mejsel nu döden För evigt hejdat-hbar. Bland konstens förklarade store Nu äfven han sig satt; Det dagats för honom derofvan, När här blef jordisk natt. Men hejdade döden hans mejsel, Hans skapelser stå qvar; De länge bevara hans minne, De vitna hvad han var. Och genien, som sörjande sänkte Sin blick nyss vid hans graf, Han lyfter den mot det höga Och vinkar med sin staf. Då tändes på hvalfvet en stjerna, Hon lyser ren och skär, Och brinne hon städs öfver Norden, Ty konstnärns bild hon är. GR Pn.