Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 3

BV GUSPIAR på SUL VISSL allvar I Upptatt ningen af den sak, som ärifråga. Vi mäste derför beklaga, att Stuadentskor gifvit sig ut på äfventyr utom den krets, för hvilken de voro skapade, och hoppas uppriktigt att det öde, som de rättvisligen böra gå till möte, ej i något afseende måtte blifva förebildande för de qvinliga studenters, som stycket gjort till uppgift att skildra, Till sist kunna vi ej undgå att påpeka att skämtets ursprung synes tyda på en skråmässig uppfattning hos våra manlige studenter, hvilken vi dock, dess bättre, bafva anledning tro ej vara den allmänna. a Soldatens helsovård med särskildt fästadt afseende vid Sverige, Norge och Danmark. Försök till en handbok för militärer. I 1871. II 1873. (Stockholm, Norstedt Söner.) Detta är det första arbete i sitt slag, som på vårt språk utkommit, och man har allt skäl att vara förf., förste bataljonsläkaren vid Wermlands regemente år G. E. Westergren, tack skyldig för det nit och den grundlighet, som han nedlagt på behandlingen af denna högst vigtiga sida af militärväsendet. Man misstager sig nemligen högst betydligt om man i det förevarande arbetet väntar sig någon slags handbok för läkare rörande sjukvården i fält. Boken är ej skrifven för läkare, utan för militärer, det är ej sjukvärden i fält, utan tvärtom helsovården, som är dess ämne, så att det är hygienen — läran att förekomma sjukdomar — icke terapien — läran att bota dem — som här behandlas. Hygienen i allmänhet är en temligen ny vetenskap, i det medicinen i äldre tider ansett för sin första uppgift att bota den sjuka menniskan, i stället for att bevara den friskas helsa. På erfarenhetens väg hafva dock alla tiders största härförare, och särskildt de genom ständiga krig uppfostrade romarne, kommit till insigt af nödvändigheten att hålla soldaterne friska, hvarpå deras stridbarhet och moraliska kraft till hufvudsaklig del äro beroende. Det är dock först på senaste tiden, som man börjat uppfatt militärhygienen i hela dess betydelse, särskildt i Preussen, i hvars högsta militära bildningsanstalt detta ämne ingår bland studiiämnena. Vigten af detsamma framgår allra bäst genom den öfversigt af des. förluter, som bristen på en ordnad helsovård under krig i äldre och nyare tider åstadkommit, hvilken förf. gifver i början af sin bok. De många militära frågor, som i detta arbete behandlas, ådagalägga äfven ej blott vigten, utan ock omfattningen af detta ämne. Förf. börjar efter några inledande betraktelser med frågan om soldatens inträde i krigstjenst och redogör dervid för de grundsatser härutinnan, som i olika länder följag. Dervid egnas ett par kapitel åt fråsorna om exercis jemte öfriga kroppsöfninsar och om intellektuel verksamhet, som bör omvexla med dessa, och den härpå byggda utvecklingen af de för kriget nöliga moraliska egenskaper, hvarefter behandlag de förnämsta allmänna sanitetsvilkoren, ur subjektiv synpunkt: iakttagandet Mt renlighet, samt ur objektiv: tillräcklig illgång på luft, ljus och värme; redogöande förf. i hvarje af dessa hänseenden för le föreskrifter och grundsatser, som i olika änder gälla, såsom t. ex. för soldaternas eglementerade toilettsaker inom olika arneer, för de lämpligaste desinfektionsoch velysningsmedel o. d. Härefter öfvergår örf. till den mera speciella delen af sitt imne eller de särskilda, intendenturen hufrudsakligen tillhörande, anordningar till bevarande af soldatens helsa och aflägsnande ff sjukdomsorsaker. Vi finna här behandade frågorna om beklädnad, utrustning ch packning, såväl för en infanterist, som ör en kavallerihäst och redogöres äfven här för de olika sätt, på hvilka man uti lika länder sökt lösa de svåra problem, som härutinnan framställa sig. Så finner nan här att det allmänt brukliga svenska seväret (Remingtongevär med bajonett) är yngre än de danska, engelska och schweiviska gevären, men lättare än de norska, oreussiska (med undantag af pioniergeväet), franska, österrikiska och ryska; att len svenska soldatens ammunitionsbörda är yngre än den franska, schweiziska, norska, sterrikiska och danska, men lättare än den oreussiska, ryska och engelska; att hela len svenska infanteristens börda är tyngre in inom någon annan armö, med undantag M den italienska, hvaremot förhållandet getaltar sig något bättre med afseende å len svenska kavallerihästens packning m. m. Arbetets andra del börjar med behandlinsen af det vigtiga ämnet: militärförplägninsen. Man lär här känna de olika systemen ör provianteringen, ändamälsenligheten af lika födoämnen med afseende ä näringsvärde ch lätthet att öfverallt erhålla och transvortera m. m. Man erhåller här bland anat den intressanta notisen, att den för varje man i svenska armån reglementerade ortion koksalt (12,6 gram) är mindre än för ågon annan arm, utom den engelska, der len är 7 gram, och ej med mindre än 34 ;ram understiger den för den norska bestämda. 3land födoämnen för öfrigt framhåller förf. let stora värdet hos de aromatiska drycerna kaffe, t och chokolad, MDerefter föler. ett kapitel om rationens storlek, der örf. från goda auktoriteter kommer till det eeultat, att den i allmänbet i de skandinaiska armåerna ej uppgår till normal, vare ig qvantitet eller qvalitet. Sedan behandas frågorna om bostäder, såväl fasta, kaerner, som flyttbara, läger och bivuaker; amt om marscher och transporter, allt efter amma metod, som förut begagnas; hvartill comma några ord om strid samt straff och elöning, jemte slutord. Då det naturligtvis fordras både tboretisk ch praktisk insigt i det förevarande ämnet ör att kunna bedöma arbetets värde, måste vi inskränka oss till vitsordet att det tyckes idagalärga stor förtrolighet med dit hörande litteratur och är skrifvet med den ätthet, att hvem som helst med intresse kan tadera det. Möjligen skulle kunna anmärcas, att stilen understundom är litet öfverastad och hvad man plägar kalla pretiös — ri syfta härvid i första rummet på mottona ch de ej alltid fallt passande citaten —, men canske är detta intet fel, då arbetet derigesom kan vinna tillträde till mången läsare, wvilken det eljest skulle förefalla för torrt. Karta öfver kanälvägen mellan Stockholm och Göteborg af A. E. T. Backhoff. (Stockholm 1873, Norstedt Söner.) I de resandes eget intresse uttala vi en örhoppning, att detta lilla förträffliga och vanligt prydligt utstyrda arbete icke måtte li förbisedt af dem, som ämna företaga den rackra och intressanta färden mellan Sveri es tvenne förnämsta städer. Kartorna äro remligen utirbetade med den nogerannaste