Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 3

ansigte. Huru skön hon var! Nästa ögonblick — ingendera visste huru det tillghtt — höll han henne hårdt sluten till sitt hjerta. Han höljde hennes ansigte, hennes ögon, hennes hår med kyssar; hon rörde sig icke, från den stunden kände hon att han var hennes make. O, led mig! råd mig! bed för mig! snyftade Valencia. Jag är så ensam; min stackars syster är, fruktar jag, på vägen att förlora sitt förstånd och jag har ingen att lita mig till mera än dig. Och du — du vill ändå lemna mig för att resa ut i detta förskräckliga krig! Hvad skall då blifva atmig? O, dröj! dröj endast några dagar! Hon höll honom med spasmodisk styrka i sina armar och besvarade hans kyssar. Frank stod liksom i en dröm. Hela rummet gick rundt omkring för honom och försvann; och för en minut var ban ensam på jorden med henne och med sin oändliga kärlek, Säg mig, sade han slutligen under ett bemödande att åter väcka sig till handling. Säg mig! Ämnar Hon verkligen resa för att uppsöka honom ? Ja! — Huru sjelfvisk och glömsk jag är! Du måste hjelpa mig. Lucia ville bestämdt fara till London; jag ser inte huru vi skola förmå afhålla henne derifrån, men jag är viss på att den resan blir hennes död. (Forts.)