Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 3

ovisshet och bekymmer. Valencias ja-ord hade i stor hastighet blifvit honom gifvet och detta snarare med stöd af känsla och beundran än af en djup och stark tillgifvenhet. Hade glada tidsfördrif, eller till och med ostörd, lugn lycka följt derpå — hvem vet om ej hennes tycke för Frank åter skulle kunnat dö bort af misstroende till sin egen verkligbet? Nu inpräglades deremot hans bild med outplånliga drag i hennes af sgorger upprörda hjerta. Valencia kände i denna stund att hon måste uppbjuda all den fasthet, som fanns i henres ktrakter, för att rätt gå denna dag till mötes. Campbell borta; hennes bror, okunnig om hvad som händt, och i alla fall intet säkert stöd, insåg hon med bäfvan att Lucias och barnens öde nästan uteslutande hvilade på henne; men det var då --just i denna stund, som den tanken fattade henne att hon vunnit en vän, till hvilken hon med full tillförsigt kunde vända sig, då ett stöd och ett råd var henne rätt af nöden. Arma Lucia! Gud vare lof attjag eger en vän, hvilken aldrig skulle kunna behandla mig så, som hon blifvit behandlad! Som skall höja mig, vara mig ett värn, i stället för att krossa mitt hjerta. Käraste Frank! O, hvad jag längtar efter att få tala med bonom! Och hela hennes själ uppfylldes af en innerlig ömhet, den hon alårig förr erfarit. Är då detta kärlek? frågade hon. sig sjelf, under det hon för ett par ögonblick gick in i sitt rum för att ordna sin klädsel och kamma sitt hår innan hon gick ned i frokostrammet, Frank vat der, lyckligtvis allena, gående fram och åter med nervös oro. Han ilade Valencia till mötes, fattade båda hennes hän