Aftonbladet – 9 augusti 1873, sida 2

STOCEHOLM den 9 Augusti. Sedan två år och åtta månader står pro fessuren i matematik vid universitetet i Lund ledig. Det af vederbörande afgifna förslag till sysslans återbesättande blef hemligen af en sökande hos K, M:t öfverklagadt, hvilket naturligen måste föranleda tidsutdrägt. Den polemik mellan de närmast intres: serade, som uppstod rörande denna akade miska bofordringsfråga, föranledde oss på sin tin. att egna henne ågon uppmärksam: het, Vi visade då, att de gällande bestäm melserna em sättet för akademiska befor Åringar, i hvad angår fastställandet afp sö kandes kompetens och uppgörande afför slag, äro ytterst olämpliga och i sjelfva verket icke innebära någon i allmänhet på räknelig garanti för rättvisa, med universi tetets och vetenskapens kraf öfverensstämmande utnämningar till i fråga varande vigtiga befattningar. Vi påpekade det tvin gande behofvet att genom andra bestämmelser finna en utväg ur de med skäl illa beryktade akademiska befordringsfrågornas ledsamma labyrint, och lämpligheten a? att, redan i den föreliggande frågan, beträda den enda väg, som enligt vårt förmenande kan leda till målet, nemligen att vädja till en kommission af sakkunnige. På vissa håll upptogs vårt förslag gan ska illa, Sydsvenska Dagbladet, som i denna sak gjort sig till riddare för de i ämnet in blandade. icke sakkunniga myndiglieternas, Lunds filosofiska fakultets och akademiska konsistoriums, oantastliga auktoritet, skyn dade att reservera sig mot den åtgärd, vi förordat. Och när vederbörande likväl funno sig ej kunna, med biträde af ännu en tredle; likaledes icke sakkunnig myndighet, nemligen kanslersembetet, lösa det både svåra och vigtiga tvistemålet, och derföre beslöt att inhemta sakkunniges utlåtande, angreps dettå beslut af samma sydsvenska tidning såsom ingenting mindra än en — olagligket! Det talades nemligen med obeslöjad förargelse om ecklesiastikministerus tilltag att af egen maktfuilkomlighet på fri hand experimentera wid sidan af den lag, som just afser att regelbinda hans embetsåtgöranden, Tidningen aktade ej nödigt att nämna, att förfogandet vidtogs på förslag af kanslersembetet, ej heller att omtala den åberopade lagens statsrättsliga natur. Sydsvenska Dagbladet gladde sig för öfrigt i hoppet, att den sakkunniga kommissionen ej skulle kunna komma till stånd, dervid i främsta rummet stödjande sig på den redan vunna, tillfredgsställande erfarenheten, att landshöfdingen Malmsten afsagt sig förtroendet. När tidningen härvid antydde, att afsägelsens motiv skulle vara fruktan för allehanda obebag, samt uppenbarligen fann en sådan bevekelsegrund fullkomligt klanderfri och hedervärd, vilja vi gerna antaga, att den art af takt och rättakänsla, som härutinnan röjer sig, ej får an ses för uttryck af ett allmännare sydsvenskt åskädningssätt, utan blott såsom en visserligen tadelvärd, men ej mycket betydande yttring at en individuel, moralisk förvillelse. Vidare hoppades bladet, att f. d. statsrådet Broch, som plötsligen blef en teimligen obekant person, ej skulle vilja åtaga sig uppdraget, och att professor Holm gren omöjligen kunde låta försätta sig i den tvetydiga ställning, det för honom personligen skulle medföra. Dessa sydsvenska förhoppringar gingo emellertid i kras: både hr Holmgren och ar Broch befonnos oförhindrade att mottaga det uppdrag, som deras rådgifvare i Malmö af aktning för derag karakter, såsom det uttryckligen heter om prof. Holmgren, så ifrigt sökt ådagalägga, att de icke kunde befatta sig med. Vi väga hoppas, att de båda mycket ärade herrarne ej alltför bittert skola känna saknaden af det Sydsvenska Dagbladets dyrbara placet. Enligt hvad vi med visshet hört uppgifvas, skall deras utlåtande redan för åtskilliga veckor sedan ha blifvit alemnadt. Det är oss ett nöje att genom denna underrättelse kunna lugna de sydsvenska farhågorna, att ecklesiastikdepartementet skulle få vänta i två är och två månader på Brochs yttrande i ämnet. Förmodligen kan man sölunda, till ännu större sydsvensk belåtenhet, räkna på en ganska snar afgörelse. Vi ha emellertid sport — och detta är den ena anledningen, hvarför vi nu till denna fröga återkommit — att man på något håll skulle vara intresserad för ärendets äterförvisande till vederbörande i Lund. Anspråket är visserligen så pass orimligt, att ryktet derom borde få anses alldeles osannolikt, men vi veta af erfarenhet, att man i slika ting icke får göra sig säker på grund af ens axiomatiska förnuftsskäl. Låt oss nå got bese hvad en återremiss skulle innebära. Har månne ärendets liggetid kunnat göra den icke sakkunniga majoriteten af teologer, jurister, läkare m. fl. till en sakkonnig domstol? Tydligtvis icke. Hvilket värde kan då tillerkännas ett förnyadt utätande? Om komiterades utlåtande öfverensstämmer med konsistorii förslag, terde iet villigt medgifvas, att en återremiss är alldeles onödig. Men om detta åter icke ir händelsen, kunna här; två fall tänkas. Antingen vidhåller man det förra utåtandet, hvilket ej befunnits dugligt att leda regeringens val; men det lär ej kunna förmodas, att hon skall anse ett aficke sak-. kupnige uppgjordt förslag mera tillförlitligt lerför, att det upprepas ännu en gång. l