Aftonbladet – 8 augusti 1873, sida 3

het. se Sommarlif vid Öresund. TIL. Det låter otroligt, men är icke desto mindre:sant, attlifligare har i Helsingborg troligen ej varit på länge, än det blet under de första varma, soliga dagar, som följde efter det långvariga regnet. Vi gingo och väntade, icke en, utan två föreläsare från Danmark — Erik Bögh var den ene — deseutom skulle arbetareföreningen från Malmö komma hit, sedan konungen och drottningen, men ingen menniska väntade koleran — den kom oanmäld. Säkert är emellertid, att ingen oväntad resande notabilitet skulle varit i stånd att bringa sädant lif och rörelse bland brunns. och badgäster, som herr Cholera morbuz elier ;morbusen, som den här kallas. Den som nägon gång rört i en myrstack och då sett hur myrorna ilat till, för att bära bort larverna och rädda dem undan fara, kan göra sig en föreställning om den brädska, som kom öfver stör sta delen af gästerna här, dö det blef bekant att koleran hyrt in sig på lidem. Fram med packlårar, kappsäckar och koffor: tar! Ned med sängkläder, de nya sommarkostymerna, kjolar och polonaiser., de senare knappt en enda gång visads på teatern och promenaden! Ned och bort, bort från den sjuka, för detta friska staden vid Öresand ! Natten bredde sin mörka slöja öfver de flyendes bleka drag, men följande morgonsol belyste med sitt klaraste sken stadens egna invånares häpna drag, då de askgo sig så plötsligt öfvergifna och lemnade i sticket af alla dezsa främlingar, hvilka de bevisat så stor gästfrihet. Ja, flerestädes allt för stor, i det måvget hushåll bott i kök eller på osunda vindar, under det andra åter pac kat sig i hop som — — ja lika godt hvad, i ett enda rum, allt för samma främlingarsa skull, hvilka dock vid flykten erlagt den ganska dryga byran; men bvad mer! Kunna väl dylika uppoffringar, hvilka, som det nu visat sig, kunna kosta lifvet, väl säljas för dyrt, synnerligast ät menniskor, som så der fly vid första skymt af fara? Hela staden var förargad; bade ej morbusen lika stor rätt att titta bit som anvporstädes, kunde den ej äfven ha lust alt se en plats som den ej tillförne lär hafva gästat på allvar? Man började anse koleran nära nog som en förorättad person; ingen ville tala illa om den stackaren, som jagades från dörr till dörr, utan att riktigt fö slå sig ned någon städes — tack vare sundhetsnämndens och läkarnes obarmhertighet mot den förhatlige gästen! Hvarken sundhetsnämnden eller herrar lä: kare kunaa för närvarande skryta af någon synnerlig popularitet, sedan den stora razzian företogs bland — svinen. Alla dessa, hvilka alltid gingo på fyra fötter, förviates nemligen utan säd från staden. Man skall verk ligen sjelf ha hört all den vsklagan från baslägtade kroppar och alla dessa gälla ängestskrik ifrån fyrfotingarne sjelfva, för att fatta förnämsta orsaken till den förstämning. som onekligen hvilar öfver den nyss så lif liga staden. Helsingborg är, säga hvad man vill, en stad, der skriftens språk flitigt be gegnas af en hel hop folk, och då det heter: Gråter med dem som gråta, så måste den minoritet, som glädes öfver den hastiga refortaen, taga på sig en beklagande min, om den vill hafva frid med alla menniskor. Flere än en kyresvärd ser dock snedt på sina hyresgäster, misstänkande dem för att hafva utpekat vrån, der den kära svinmaäten blifvit nedgräfd, att förvaras i afvaktan på bättre tider; svinpartiot talar mycket om att det ämnar klaga sin nöd på högre ort, och frågar hvarenda mötande: Är det icke tyranni, sådan lag kungöra? Flux hos kungen klaga vi, han skall nog oss höra: Är ej menigheten fri och får ha sitt svineri? Lefve grisarne och vi, ned med dem oss störa ! Emellertid ha vi starka anledningar tro. att koleran sjelf snart nog beger sig från en plats, som visat aig så ogästvänlig mot den, för att aldrig der så direkte uppträda. Men hvad man sedan här skall få samtalsämne ifrån, är mången en gäta, då man ej längre kan tala om förhöjda torgpriser, ute blifna ångbåtar, badbusens och restauratörernes förluster samt den artige läkaren på Helsingörs skeppsbro, ät hvilken anlände svenskar i första häpnaden lära hafva visas tungan, till svar på läkarens förfrågan om de hade Mavepine; och då nu äfven fru Elfforss med sällskap lemnar staden, blir här på allvar ödsligt och tomt. Koleran vill jag visst icke hälla på — bimlen bevare mig! — men då man, som jag, hvarje dag har den förmåven att från mitt öppna fönster kunna afhöra vidunderliga historier om de kolerasjaukes behandling på sjukhuset och sedan beundra den lättrogenhet och okunnighet, hvarpå äfven mera erfarna menni skor under dylika orons tider gifva så många prof, i det de utan betinkande tro och utsprida dylika berättelser, hvlika i osannolikhet täfla med hvilken minchbansiad som helst — då man, som sagdt, likt undertecknad så der utan allt besvär kan få veta hvad jag sade till henve och hon sade till mig, och doktorn sade till honom, för att nu ej tala om hvad kolportörga sade vid sista sammankomsten om orsaken till gudsriset, som äfven hemsöker de utvalda för