Aftonbladet – 8 augusti 1873, sida 3

egel här och der sköto fram. Från allt som var ljust och godt och gladt skyggade Elsley tillbaka, som för ett oförsynt gäckeri; han längtade till Londons blekbiå gaslågor, till Strands stoj och buller och till menniskohvimlet, hvari han kunde vandra fritt, trygg för att ingen skulle känna honom, bedragaren och den bedragne! De tröttsamma timmarne skredo framåt. Trött att längre stå, satte sig Elsley ned på en kärrskalm och försökte att icke tänka. Saken var icke så svår att utföra; han var både till själ och kropp alldeles uttröttad och i ett sådant tillstånd blir äfven tankekraften mattad, En dörr öppnades midt emot honom och en bodgosse kom ut samt började hvisslande öppna fönsterluckorna. Det var ett apothek; Elsley såg genom dörren hyllorna med de ras flaskor och burkar. Huru väl han erinrade sig att han sjelf, i forna dagar, i Whitbury hade gjort detsamma som denna gosse! Han kunde ej afhålla sig från att beirakta honom och undra huru han plägade tillbringa sina aftnar — hvad han läste för böcker och om äfven han skref vers. Under dessa ögonblick framstod för hans inre blick hela hans förflutna lif, sedan femton är tillbaka: hans svärmiska förboppnin gar, hans bärda arbete, hans strider och svårigheter; hans korta triuwfer, hans långvariga motgängar och se här, hvartill det siatligen kommit — allt hade störtat tillsammans ! — allt hade ramlat! Ej att han tänkte härpå med änger; med en enda önskan att hafva handlat annorlunda — nej, blott med återhället raseri och sviken förväntan. Jal sade ban till sig sjelf, detta är verldens vanliga sätt emot dem hvilkas själ är för stor för verldens lumpna Väsende! Förban-. neise öfver verlden! Hvad hade jag med