Aftonbladet – 8 augusti 1873, sida 3

De svensk-norska bondegrupperna på verldsutställningen i Wien. Internationale Ansstellupgs Zeitung för den 2 dennes innehåller i sin följetong en Therese Mirani undertecknad utförlig resonnerande beskrifning öfver dessa grupper, hvilka äro biand de populäraste utställningsföremålen i industripalatset. Vi vilja meddela ett utdrag ur denna följetongsartikel, hvilket vi förmoda skall läsas med nöja, ehuru de i fråga varande grupperna och deras urbilder äro gamla bekanta för flertalet af våra läsare. : Dessa lifssanna figurer — skrifver för: fattarinvan — äro ensamma i sitt slag och skilja sig fördelsktigt från de döda dockor med stirrande ögon af glas, hvilka till största delen erbjuda en afskräckande eller löjlig anblick; de figurer, om hvilka vitala, se ut som varelser af kött och blod. De tio särskilda grupper, som konstnären hr Söderman i Stockholm sä naturtroget har format och så sinnrikt sammanstält, utgöra hvar för sig en byhistoria. Här lyssnar en ung bondgosse, skalkaktigt smwäleende, på sin flicka, som, med ifver frågande en prestkrage såsom kärleksorakel, räknar och plockar bort blomblad sfter blomblad; der räcka två älskande hjertligt hvarandra handen; här sticker fästmagnen förlofningsringen på sin föstmös finger. Deu busliga scen, dor mannen med yxan på axeln, invan han begifver sig åstad på det tunga dagsverket, ännu en gång går fram till sin lilla vackra hustru, som flitigt stickar på en strumpa; den trefliga familj: uppen, i hvilken den glade fadren gungar sin lilla flicka på foten, och hustrun stär bredvid och med af modersförtjusning strålande ansigte betraktar man och barn; den putsade, rika bondqvinnan i full söndagsståt och den faitiga, kringflackande försäljerskan, som, belastad med ullgarn och flaneli, mödosamt vandrar från by till by; de bäda norska brudarne, den ena med sin skämtande brudtärna, den audra med den allvarligt förmanande modern vid sin sida, samt slutligen de. båda lapparne med den af en ren dragna släden: alla dessa grupper och figurer låta oss kasta en blick in i lifvet högt der uppe i norden, och den anda, som talar ur dessa små scener, så väl som de handlande personernas yttre uppenbarels väcka vår fullaste sympati. Men ur des godmodiga ansigtens anslående drag talar äfven den mest obycklade trofasthet. Under et att de flesta öfriga mannequiner, som ro ämnade att framställa folkdrägter, likna riktiga fågelskrämmor och endast derigenom äro förmer än klädhängare, att man finner kläderna naturmässigt anbragta på dem. undervisa oss de svensk-norska grupperna på ett så fängslande sätt såväl om Skandinaviens invånares yttre, som om deras seder och bruk, att de komma oss att betrakta deras drägter säsom en bisak, något dessa menniakor tillhörande, och nästan glömma att närmare beskäda dem; och likväl äro dessa drägter just bland det mest originella på utställningen och erbjuda dessutom ett förhöjdt intresse derigenom, att de lära oss känna en stor del af den skandinaviska husfiitsindustrien. Deuvna märkliga industri omfattar nästan allt hvad som hör till beklädnad och vitnar om dervarande bondqvinnors flit och mängsidiga skickighet, Det af bondqvinnorna väfda lärftet är i Sverige en eftersökt handelsvara och föredrages för sin varaktighet framför de utländska fsbrikaterna, om de ockeä icke ega maskinväfnadernas jemnhet och den genom kovstblekning erhållna bländhvita färgen. Äfven , kulörta bomullsoch halfylletyger levereras mycket till handeln af Jandtbefolkningen. Stickning af starka, varma ylletröjor ät sjöfolk hör likaledes till husflitsindustriea, och til och med konst: välfnader tillverkas för hand, hvilka stundom framställa scener uv bibliska historien. Äavu vackrare än förhängena med bildliga framsrällningar äro dock täckena i praktfulla färger med styliseradt mönster, hvilka äro ämnade att vid högtidliga tillfällen pryda väggar och bänkar i kammaren, hvars golf på sädana högtidsdagar beströs med friskt granris. Fiiten tyckes vara en förherrskande dygd i norden, ty sjolfva lappskorna, hvilka vi icke skulle tilivrott någon konstfärdighet, tillverka icke blott skodonen och kläderna af renhud; de tyckas icke heller sakna ett