Aftonbladet – 8 augusti 1873, sida 3

hvilka i Ingnare tider omsorgsfullt döljas. kan med bästa vilja i verlden ej låta bli att tänka: intet ondt finnes, som ej är godt för något. Måtte emellertid Erik Bögh, eller någon annan dansk eller syensk glad själ, förbarma sig öfver oss qvarblifna helsingborgare, ty annars få vi ondt af bara ledsnad! Ett nytt teatersällskap kunde tryggt komma hit efter fru Eifforss;teaterhuset är sannerligen så luftigt, att om koleran kom dit in genom den ena dörren, flög den, liksom flugorna i tvärdrag, rakt ut genom den andra, i fall den ej flugit från hela staden dessförinnan i denna välsignade blåst, åtföljd af täta regnskurar, som nu åter här busera. Se så der! nu börjas åter en ny och underbar historia, den mäste jag höra till slut, och om jag ej då äfven får ämnen till en visa, få sannerligen det hvarken är berättarens eller de öfrige åhörarnes fel! Om cho!era morbus en gång emellan kring hus och gårdar ej finge gno, visst sjelfya himlen då mera sällan fick prof på menskornas sanna tro: Om från mitt fönster jag nu vill ropa, att en komet — utan svans ändå — var kallad hit. för att torget sopa, men skulle dit — för att titta på. Och tron på tjära, på eld och svafvel, den styrkes märkbart i dessa dar; de väcktatro, att på vidan gafvel sin port herr Lucifer öppnat har. Mig undrar blott att de sig nu röka i eget hem, då de kunna gå till denna port, der man jemt lär stöka med dylikt otyg hvar stund ändå. Och jag har sett dem. som bittert klaga å lifvets mödor och dess besvär, Bb ij största hast härifrån sig laga, ändå de lätt kunnat sluta här. Och jag har hört dem, som brukat pladdra om Herrans vilja, med tanklös min i dessa dagar om fara sladdra, som om vår jord vore styrd af hin. Och jag her sett dem. som ömmast svurit hvarandra käriek i nöd och lust, nu springa. allt hvad dem benen burit på skilda håll ifrån denna kust. Och jag har sett, hur de snåla blifva så englagoda, som trodde do, att man med döden så der kan dritva, och, likt en prest, honom offer ge. Och jag har sett dem, som nyktrast vandrat då ingen fara för dörren stod och vinets gudom beständigt klandrat, nu hemta styrka i drufvans blod. Och jog har sett dem, som bela dagen förr -rullat hatt-, nu belst nyktra gå och hålia händerna jemt på magen, på det de ej skola — glaset nå. Men mycket guld jag ur slagget plockat, — det gömmes väl till en bättre sång — som glädjetårar ur ögat lockat, men visan, ser jag, blir allt för lång. — — Och här kommer en af stadens tidningar ör den 2 Angnsti, deri kolerarapporten låer lugnange; i tidningen annonseras om usttar till Kullaberg med ängaren Horaio, som troligen af pur försigtighet afgår rån Helsingör, hvilket bör vara välkomnet för. de måvga skåningar, som företrälesvis aplita danska läkare, ty en dylik stär, som förr är nämndt, nere vid Helingörs hamn och besigtigar troligen äfven ;vencka lustfarare gratis. Nog hade den nannen att göra föregående söndag, då arpetareförenivgen från Malwö, i stället för utt besöka oss, som så väl beböfde tröst ich uppmuntran, reste till Helsingör. Straffet för Malmöboernas opatriotiska beteende iteblet ej helier; nu gästar koleran äfven leras stad. Må sjukdomen der ej arta sig svårare än här på platsen. i Den snälla fru Elfforss tyckes ändå ha örbarmande med oss, ty en annons i nämda idning talar om en wästa representation msdagen den 6; affischen för i fredags hoade med sista föreställnivgen måndagen den Angusti, Måtte allmänheten förstå att tt uppskatta all sann välvilja under denna rår isoleraåe tillvaro, ty det äri nöden man röfvar vännen, P. E.